Kallt om fingrarna i Borga
De senaste årens fisketurer till Borga med omnejd har bjudigt på snabba kast och som oftast behov av en plan B. Årets först tur var inget undantag. Istället för en mysig tältvistelse vid ett brusande vattendrag blev det en knarrande liten stuga på en camping. Men de funkerade ändå, en liten annorlunda upplevelse bara.
Medans vi satt och drack kaffe efter det att vi stuvat in alla grejor i stugan så komm vi fram till (mamma, pappa och jag) att den stugan vi skulle sova i de närmaste nätterna var exakt den samma som vi hade under en påskvistelse här för dryga 25 år sen. Så det kan gå ibland.
När kaffesuget hade stillats var det dax för att stilla den allra värsta fiskeivern. Efter förra årets fina fiske i en fin ström i närheten bestämde vi oss för att förlägga em fiske där. Väl vid strandet av detta i fjärran brusande kristallklara vattendrag spred sig en känsla av lycka under skjortan på mig. Trots så många besök till denna den vackraste av all fjällbyar, så blir jag lika lycklig och tacksam att få chansen att vistat här varje gång det sker. Vädret hade faktiskt bättrat på sig. När vi anlände (en anledning tillvarför det fick bli stuga denna gång) regnade det av till och från där kvicksilveret endast orkade upp till +8. Men nu hade skurarna avlagit, solen tittade fram och fingrarna börjde få liv igen.
Eftersom det inte var nån vakaktivitet i strömmen började jag fisket med en förtyngd haröra. Det svek mig inte förra gången och det skulle visa sig att den inte skulle göra det denna gång heller. Ganska omgående kände jag ett regält hugg ute i kanten till djupfåran mot den andra stranden. Tyvärr lossnade nymfen efter några sekunder, men det räckte för att adrenalinet skull pumpa till och få hjärtat att öka sin pulsfrekvens. Nötte på en stund till och fiskade av noga på ett klassiskat våtflugemaner. När jag tillslut närmade mig det heta nackområdet i strömmen, kom det där sköna stötet i spöet som förkunnande att ytterliggare en öring hade fattat tycke för nymfen. Omgående rusade den nedströms korta stycken, men ryggraden i spöet tömde kanska snabbt på öringens krafter. Sakta gled en sån otroligt vacker öring in mot grästyvorna i strandkanten. Jag höll på att tappa andan. Mamma, som stod i närheten och ahde besködat drillen, sa "ta reda på den där så vi kan äta färsk fisk till middag", men jag kunde inte. Det tog verligen emot att enda livet på denna skönhet, så varligt tog jag ut nymfen, höll öringen försiktigt där i vattnet så den fick hämta krafterna åter. När den kände sig redo så gled den sakta tillbaka ut i strömmen. Kvar satt jag, lycklig med ett stort leende på läpparna.
Efter denna fina start på turen återvände vi till stugan för att fixa lite käk. Jag stod för menyn och eftersom det var den 21:a idag så ville jag fira lite extra. Marinerad fläskfile, potatisgratäng och grönsaker satt som en prick över i:et. Med paltkoman allt närmare bestämde vi för att dra iväg på ett kvällsfiske genast. Planen var att forts längs ån nedströms sjön och vägen. Pappa och jag fiskade oss sakta nedströms. Vid en kraftig böj alldeles intill vägen hade jag en regäl öring på några få sekunder innna den lossnade. Grämde mig över detta, för den kändes verkligen fin. Såg en skymt av stjärtfenan och den skvallrade om en grov öring. Ett problem här var att den kraftig strandnära ström som låg ivägen för djupgropen längre ut, gjorde att flugan endast fick några få sekunders fri drift innan strömmen tog tag i linan. Mothugget blev därför inte perfekt vilket kan förklara den förlorade fisken. Men jag kände mig nöjd ändå att ha läst av vattnet rätt och presenterat flugan (montana stl 10) på ett sånt sätt att den större erfarne öringen högg. Vid 01-tiden frös vi så om fingrarna att vi gav upp och återvände till stugan. Trots kylan (0 gradigt) så värmde den ljusa fjällnatten själen och gjorde vandringen tillbaka till bilen otroligt minnesvärd.
Dagen efter fortsatte det fina vädret, men nu med en bitande nordvästan. PÅ eftermiddagen kändes okej i solen , men kvällen blev åter kall. Fisket gick trögt, trots att vi provade olika ställen där vi tidigare haft fina fisken (tältplatsen vid bron, åkorsningen och strömmarn vid lillön). Insektsaktiviteten var istort sett noll och vaken få. Men trots det magra resultatet fiskmässigt fick vi som alltid full valuta av besöket hit. Det sista vi gjorde här var att åka omkring och titta på alla otroliga stugor som folk satt upp. Tomter till salu finns och drömmen om en stuga här väcktes på nytt. Men de få vänta, nu ser jag bara fram emot nästa besök hit som inte lär dröja allt för länge.
Medans vi satt och drack kaffe efter det att vi stuvat in alla grejor i stugan så komm vi fram till (mamma, pappa och jag) att den stugan vi skulle sova i de närmaste nätterna var exakt den samma som vi hade under en påskvistelse här för dryga 25 år sen. Så det kan gå ibland.
När kaffesuget hade stillats var det dax för att stilla den allra värsta fiskeivern. Efter förra årets fina fiske i en fin ström i närheten bestämde vi oss för att förlägga em fiske där. Väl vid strandet av detta i fjärran brusande kristallklara vattendrag spred sig en känsla av lycka under skjortan på mig. Trots så många besök till denna den vackraste av all fjällbyar, så blir jag lika lycklig och tacksam att få chansen att vistat här varje gång det sker. Vädret hade faktiskt bättrat på sig. När vi anlände (en anledning tillvarför det fick bli stuga denna gång) regnade det av till och från där kvicksilveret endast orkade upp till +8. Men nu hade skurarna avlagit, solen tittade fram och fingrarna börjde få liv igen.
Eftersom det inte var nån vakaktivitet i strömmen började jag fisket med en förtyngd haröra. Det svek mig inte förra gången och det skulle visa sig att den inte skulle göra det denna gång heller. Ganska omgående kände jag ett regält hugg ute i kanten till djupfåran mot den andra stranden. Tyvärr lossnade nymfen efter några sekunder, men det räckte för att adrenalinet skull pumpa till och få hjärtat att öka sin pulsfrekvens. Nötte på en stund till och fiskade av noga på ett klassiskat våtflugemaner. När jag tillslut närmade mig det heta nackområdet i strömmen, kom det där sköna stötet i spöet som förkunnande att ytterliggare en öring hade fattat tycke för nymfen. Omgående rusade den nedströms korta stycken, men ryggraden i spöet tömde kanska snabbt på öringens krafter. Sakta gled en sån otroligt vacker öring in mot grästyvorna i strandkanten. Jag höll på att tappa andan. Mamma, som stod i närheten och ahde besködat drillen, sa "ta reda på den där så vi kan äta färsk fisk till middag", men jag kunde inte. Det tog verligen emot att enda livet på denna skönhet, så varligt tog jag ut nymfen, höll öringen försiktigt där i vattnet så den fick hämta krafterna åter. När den kände sig redo så gled den sakta tillbaka ut i strömmen. Kvar satt jag, lycklig med ett stort leende på läpparna.
Efter denna fina start på turen återvände vi till stugan för att fixa lite käk. Jag stod för menyn och eftersom det var den 21:a idag så ville jag fira lite extra. Marinerad fläskfile, potatisgratäng och grönsaker satt som en prick över i:et. Med paltkoman allt närmare bestämde vi för att dra iväg på ett kvällsfiske genast. Planen var att forts längs ån nedströms sjön och vägen. Pappa och jag fiskade oss sakta nedströms. Vid en kraftig böj alldeles intill vägen hade jag en regäl öring på några få sekunder innna den lossnade. Grämde mig över detta, för den kändes verkligen fin. Såg en skymt av stjärtfenan och den skvallrade om en grov öring. Ett problem här var att den kraftig strandnära ström som låg ivägen för djupgropen längre ut, gjorde att flugan endast fick några få sekunders fri drift innan strömmen tog tag i linan. Mothugget blev därför inte perfekt vilket kan förklara den förlorade fisken. Men jag kände mig nöjd ändå att ha läst av vattnet rätt och presenterat flugan (montana stl 10) på ett sånt sätt att den större erfarne öringen högg. Vid 01-tiden frös vi så om fingrarna att vi gav upp och återvände till stugan. Trots kylan (0 gradigt) så värmde den ljusa fjällnatten själen och gjorde vandringen tillbaka till bilen otroligt minnesvärd.
Dagen efter fortsatte det fina vädret, men nu med en bitande nordvästan. PÅ eftermiddagen kändes okej i solen , men kvällen blev åter kall. Fisket gick trögt, trots att vi provade olika ställen där vi tidigare haft fina fisken (tältplatsen vid bron, åkorsningen och strömmarn vid lillön). Insektsaktiviteten var istort sett noll och vaken få. Men trots det magra resultatet fiskmässigt fick vi som alltid full valuta av besöket hit. Det sista vi gjorde här var att åka omkring och titta på alla otroliga stugor som folk satt upp. Tomter till salu finns och drömmen om en stuga här väcktes på nytt. Men de få vänta, nu ser jag bara fram emot nästa besök hit som inte lär dröja allt för länge.
Kommentarer
Trackback
