Storröding i Hemligjaure
En dröm för varje sportfiskare är att få ha ett alldeles eget fiskevatten, ett vatten som ingen annan har tillgång till dit du kan åka med vetskapen om att här får jag vara helt ensam med mina tankar och med mitt fiske. Jag har fått äran att lära känna en äldre man (KA) som just har fått uppleva detta. Han arrenderar några sjöar där han under lång tid planerat ut fisk, matat dessa fiskar och skött om dem som om de vore han egna barnbarn. I en av tjärnarna har han dessutom lyckats etablera en sjöpopulation av harr, vilket får annses som ganska sensationellt.
Nu så blev det ett tillfälle att få besöka dessa sjöar de sista dagarna i juni månad. Våren och försommaren har varit seg i dessa trakter med mycket snö och kyla långt in i juni, men nu var sommaren på G på allvar.
Dagen innan resan till sjöarna så fick jag möjligheten att pröva lyckan i den övre delen av Byskeälven. Denna del av älven där den rinner ut ur källsjön karaktäriseras av små korta forspartier med fina styrk och sel däremellan. Sträckan där jag hade tänkt förlägga fisket var biotopåterställd efter flottningsepoken och skulle enligt uppgift hysa en fin harrpopulation.
Förmiddagens besök gav endast några mindre harrar. Däremot besöket på kvällen gav ett fantastiskt fiske. Vid en nacke ett stycke nedströms fann jag en platt sten mitt på nacken där jag stationerade mig med vakande harrar runt om mig. Starx innan hade en kraftig åskskur dragit över (hittade en tät gran efter en stund som förhindrarde en total blöta), men ny tittade solen fram igen. Fisken var nu som tokiga. Flera fina vak blossade upp på nacken och i en liten sidoström mot andra sidan vakade det frenetiskt. Under en dryg timmes fiske med en torrflugefiskande superpuppa (grön) fick jag mellan 30-40 harrar, där många var mellan 2-5 hg. Helt fantastiskt. Jag kastade och drog fisk så att jag blev helt slut i högra armen. Det var länge sen jag upplevde en sådan huggaktivitet. En av harrarna var regäld välmående rund om magen, fylld med simullidae i tusentalet.
Torr i kläderna igen, trött i höger kastarm och med ett leende lämnade jag älven senare på kvällen. Nu gällde det att ladda om inför morgondagens möte med Hemligjaure.
Värmen dallrade när vi anlände till sjöarna tidigt på förmiddagen. Vattenytan låg blank och stördes då och då av förföriska vak. Det var som att naturen låg i spänd väntan på något, åskovädret var nog inte så långt borta. Men det tänkte vi inte på nu, vaken på sjön gjorde att det fanns annat att tänka på för stunden. Vi började fisket i den större av sjöarna. Här fanns det harr, öring och röding i samma vatten. Vi rodde sakta runt på sjön, med både spinnare och fluga på släptåg. Ibland vakade det i närheten av båten och då gällde det att vara beredd på att snabbt annalysera vakriktning och få flugan i position.
Jag hade ett jätte trevligt fiske efter harr där jag satt i båten, fick halvdussin talet och flera var på dryga halvkilot. Det roliga var att dessa sjöharrar har en annan kroppsprofil än den strömstatinära harren har. Dessa sjöharrar är mer långsmala i kroppsformen. Efter att ha rott runt ett bra tag på sjön så pockade kaffenerven på uppmärksamhet. Vi rodde i land och gjorde eld för kaffekok. Medans elden brann smög jag mig iväg ett stycke, hade nämnligen sett några fina vak innen bland näckrosen i en vik alldeles i närheten. Efter en stunds spanande, vakade fisken inom räckhåll för min nattslända. Snällt steg den i första kastet. Ytterliggare en 5-6 hg harr till handlingarna. Varsamt höll jag harren i vattnet tills dess den fått krafterna åter. Kände kaffedofter från elden och återvände till mitt sällskap.
Vi drack kokkaffe, grillade korv och pratade om fisken och fisket i sjöarna. KA berättade den ena efter den andra helt otroliga fisket som utspelat sig i sjöarna nder åren som gått. Om episoder där borrhålen varit för små för pimpelöringar på över 3 kg. Hur näten blivit söndertrasslade av gigantiska rödingar under avelsfisket på hösten. Bland annat så berättade han att den största öring som fångats i sjörna vägde 6,8 kg. Tänk den på fluga, hemska tanke.
Efter fikat gjorde vi en sväng till på den större sjön. Själv blev jag utan medans R. fick en skaplig öring på knappa kilot. Den tog på en spinnare som han har ett gott öga för. För några år sedan så fick han nämligen sin största öring i sjön på just den spinnaren, öringe vägde smått otroliga 5,2 kg.
Nu började det mörkna mer och mer borta i horosonten. Åskan var i antågande. Vi rodde i land, hämtade de andra årorna till båten i den mindre av sjörna och knatade den korta biten över åsen som skiljer dessa två sjöar åt. KA rodde med bestämda årtag ut mot matningsstället i sjön. Bägge sjöar har små matningsstationer där pellets pytsas ut till fisken med jämna mellanrum. Så fisken har de gott här och många är regält välgödda. När vi kom fram så sa KA att vi kulle kika ner i vattnet medan han slängde en näve med foder i vattnet. Sakta sjönk pelletsen ner i vattnet och som stora vålnader steg rödingen från botten. Jag trodde inte mina ögon, 2 meter under mig simmade ett stim av gigantiska rödingar. Säkert 20-30 stycken, med utspärrade vitkantade bröstfenor såg de ut som hajar som patrullerade kring sitt byte. De största uppskattades vikten till närmare 4 kg. Helt otroligt! KA sa att jag skulle knyta på en stor sjunkade fluga. Letade febrilt bland mina askar och hittade till slut en med ögon. Den va rätt tung så den skulle merd säkerhet sjunka en bit ner i vattnet. Förhoppningsvis tillräckligt för att rödingen skulle fatta tycke. Med darrande händer la jag kasten bara 3 m ut mot stationen. Lät flugan sjunka en kort stund innan jag med små ryck drog flugan genom vattenpelaren. Hann bara göra några få ryck innan det small på av de grövsta. Spöet bugade sig och spötoppen pekade rak ner i vattnet. Med tunga knycka ruskade rödingen på hyvudet i några sekunder innan den blev irriterad och drog iväg. Oj oj så den trog iväg. Men krampaktiga tag om spöet kunde jag inget göra. Det var bara att hålla upp spöet så mycket jag orkade och så fick rödingen gå. Nästan hela fluglinana i ett nafs. Jag pumpde tillbaka fisken mot båten innan det på nytt upprepades, ut mot djupet igen. Så höll vi på ett tag innan den började bli trött. Nu gick den mest i ytan och bulade runt. Några rusningar under och runt båten hann den med oxå. Dessvärre var det inte bara rödingen som började bli trött, kände nämnligen själv hur mjölksyran började sprida sig i underarmen och handleden värkte. Allt gick dock vägen och jag kunde lyfta in en fet röding på ca 2 kg. Lyckan var fullkomlig och jag sken som ett barn på julafton. Vilken röding!
Fisket fortsatte i rasande fart. Medan jag höll på att drilla min röding så hade en annan fattat tycke för R spinnare. Samma visa denna gång oxå, först långa rusningar ut mot djupet följt av cirklar runt båten. Inom loppet av en halvtimme fick vi 5 rödingar, varav inget understigit 1,5 kg. Vilket otroligt fiske!
Åskan drog allt närmare och under rodden över sjön tillbaka satt jag i mina drömmars värld ock längtade tills dess jag på nytt skulle få göra ett besök till Hemligjaure.
Nu så blev det ett tillfälle att få besöka dessa sjöar de sista dagarna i juni månad. Våren och försommaren har varit seg i dessa trakter med mycket snö och kyla långt in i juni, men nu var sommaren på G på allvar.
Dagen innan resan till sjöarna så fick jag möjligheten att pröva lyckan i den övre delen av Byskeälven. Denna del av älven där den rinner ut ur källsjön karaktäriseras av små korta forspartier med fina styrk och sel däremellan. Sträckan där jag hade tänkt förlägga fisket var biotopåterställd efter flottningsepoken och skulle enligt uppgift hysa en fin harrpopulation.
Förmiddagens besök gav endast några mindre harrar. Däremot besöket på kvällen gav ett fantastiskt fiske. Vid en nacke ett stycke nedströms fann jag en platt sten mitt på nacken där jag stationerade mig med vakande harrar runt om mig. Starx innan hade en kraftig åskskur dragit över (hittade en tät gran efter en stund som förhindrarde en total blöta), men ny tittade solen fram igen. Fisken var nu som tokiga. Flera fina vak blossade upp på nacken och i en liten sidoström mot andra sidan vakade det frenetiskt. Under en dryg timmes fiske med en torrflugefiskande superpuppa (grön) fick jag mellan 30-40 harrar, där många var mellan 2-5 hg. Helt fantastiskt. Jag kastade och drog fisk så att jag blev helt slut i högra armen. Det var länge sen jag upplevde en sådan huggaktivitet. En av harrarna var regäld välmående rund om magen, fylld med simullidae i tusentalet.
Torr i kläderna igen, trött i höger kastarm och med ett leende lämnade jag älven senare på kvällen. Nu gällde det att ladda om inför morgondagens möte med Hemligjaure.
Värmen dallrade när vi anlände till sjöarna tidigt på förmiddagen. Vattenytan låg blank och stördes då och då av förföriska vak. Det var som att naturen låg i spänd väntan på något, åskovädret var nog inte så långt borta. Men det tänkte vi inte på nu, vaken på sjön gjorde att det fanns annat att tänka på för stunden. Vi började fisket i den större av sjöarna. Här fanns det harr, öring och röding i samma vatten. Vi rodde sakta runt på sjön, med både spinnare och fluga på släptåg. Ibland vakade det i närheten av båten och då gällde det att vara beredd på att snabbt annalysera vakriktning och få flugan i position.
Jag hade ett jätte trevligt fiske efter harr där jag satt i båten, fick halvdussin talet och flera var på dryga halvkilot. Det roliga var att dessa sjöharrar har en annan kroppsprofil än den strömstatinära harren har. Dessa sjöharrar är mer långsmala i kroppsformen. Efter att ha rott runt ett bra tag på sjön så pockade kaffenerven på uppmärksamhet. Vi rodde i land och gjorde eld för kaffekok. Medans elden brann smög jag mig iväg ett stycke, hade nämnligen sett några fina vak innen bland näckrosen i en vik alldeles i närheten. Efter en stunds spanande, vakade fisken inom räckhåll för min nattslända. Snällt steg den i första kastet. Ytterliggare en 5-6 hg harr till handlingarna. Varsamt höll jag harren i vattnet tills dess den fått krafterna åter. Kände kaffedofter från elden och återvände till mitt sällskap.
Vi drack kokkaffe, grillade korv och pratade om fisken och fisket i sjöarna. KA berättade den ena efter den andra helt otroliga fisket som utspelat sig i sjöarna nder åren som gått. Om episoder där borrhålen varit för små för pimpelöringar på över 3 kg. Hur näten blivit söndertrasslade av gigantiska rödingar under avelsfisket på hösten. Bland annat så berättade han att den största öring som fångats i sjörna vägde 6,8 kg. Tänk den på fluga, hemska tanke.
Efter fikat gjorde vi en sväng till på den större sjön. Själv blev jag utan medans R. fick en skaplig öring på knappa kilot. Den tog på en spinnare som han har ett gott öga för. För några år sedan så fick han nämligen sin största öring i sjön på just den spinnaren, öringe vägde smått otroliga 5,2 kg.
Nu började det mörkna mer och mer borta i horosonten. Åskan var i antågande. Vi rodde i land, hämtade de andra årorna till båten i den mindre av sjörna och knatade den korta biten över åsen som skiljer dessa två sjöar åt. KA rodde med bestämda årtag ut mot matningsstället i sjön. Bägge sjöar har små matningsstationer där pellets pytsas ut till fisken med jämna mellanrum. Så fisken har de gott här och många är regält välgödda. När vi kom fram så sa KA att vi kulle kika ner i vattnet medan han slängde en näve med foder i vattnet. Sakta sjönk pelletsen ner i vattnet och som stora vålnader steg rödingen från botten. Jag trodde inte mina ögon, 2 meter under mig simmade ett stim av gigantiska rödingar. Säkert 20-30 stycken, med utspärrade vitkantade bröstfenor såg de ut som hajar som patrullerade kring sitt byte. De största uppskattades vikten till närmare 4 kg. Helt otroligt! KA sa att jag skulle knyta på en stor sjunkade fluga. Letade febrilt bland mina askar och hittade till slut en med ögon. Den va rätt tung så den skulle merd säkerhet sjunka en bit ner i vattnet. Förhoppningsvis tillräckligt för att rödingen skulle fatta tycke. Med darrande händer la jag kasten bara 3 m ut mot stationen. Lät flugan sjunka en kort stund innan jag med små ryck drog flugan genom vattenpelaren. Hann bara göra några få ryck innan det small på av de grövsta. Spöet bugade sig och spötoppen pekade rak ner i vattnet. Med tunga knycka ruskade rödingen på hyvudet i några sekunder innan den blev irriterad och drog iväg. Oj oj så den trog iväg. Men krampaktiga tag om spöet kunde jag inget göra. Det var bara att hålla upp spöet så mycket jag orkade och så fick rödingen gå. Nästan hela fluglinana i ett nafs. Jag pumpde tillbaka fisken mot båten innan det på nytt upprepades, ut mot djupet igen. Så höll vi på ett tag innan den började bli trött. Nu gick den mest i ytan och bulade runt. Några rusningar under och runt båten hann den med oxå. Dessvärre var det inte bara rödingen som började bli trött, kände nämnligen själv hur mjölksyran började sprida sig i underarmen och handleden värkte. Allt gick dock vägen och jag kunde lyfta in en fet röding på ca 2 kg. Lyckan var fullkomlig och jag sken som ett barn på julafton. Vilken röding!
Fisket fortsatte i rasande fart. Medan jag höll på att drilla min röding så hade en annan fattat tycke för R spinnare. Samma visa denna gång oxå, först långa rusningar ut mot djupet följt av cirklar runt båten. Inom loppet av en halvtimme fick vi 5 rödingar, varav inget understigit 1,5 kg. Vilket otroligt fiske!
Åskan drog allt närmare och under rodden över sjön tillbaka satt jag i mina drömmars värld ock längtade tills dess jag på nytt skulle få göra ett besök till Hemligjaure.
Kommentarer
Trackback
