En nyfunnen pärla
Ett av de trevligaste man kan göra som flugfiskare är att upptäcka nya vatten. Nya platser som gömmer spännande överaskningar, som bara väntar på att bli upptäckta av den nyfikne. Just detta hände mig nu i slutet av maj. Eftersom jag flyttat upp till Movattnet så har jag allt efter att våren och försommaren fortskridit längtat ut för att upptäcka lite nya fiskevatten. I mitt arbete som fiskbiolog på Slu har jag genomfört mycket fältarbete här i trakterna. Att just detta vatten skulle kunna innehålla fin öring hade jag misstänkt under en lång tid, men inte haft möjligheten att besöka sjön. Den lilla sjön ligger uppe på Västergissjömon, ett högt och obebott område mellan Långviksmon och Gideå. Fin tallmoterräng omfamnar många av dessa vatten.
Just denna kväll va lugn, men rätt kylig. Precis i gränsen mellan vårmånaden maj och försommarens månad juni. Rödvingetrastar, bofinkar och lövsångar sjöng i kör och långt bort hördes göken. Det kändes att sommaren var i antågande. Ute på den blanka vattenytan vakade öring sporadiskt, vaken var lugna vilket tyder på att fisken gick mest och slörpade i sig insekter som stilla låg på ytan. Vad de åt skulle jag senare under kvällen bli glatt överraskad över, en ny upptäckt och nya erfarenheter skulle berika min flugfiskarsjäl.
Inne i en vik så jag plötsligt en något större vakaktivitet. Men spöet inhopmonterat vandrade jag i sakta mak dit genom skogen. Försiktigt stannade jag till i skogsbrynet och spanade ut över viken. Ytan låg helt blank så de va inga prolem att se vad som skedde på ytan. Plötsligt vakade en fisk precis intill strandkanten. Någon minut senare blossade ett nytt vak ut 5 meter längre hitåt, fortfarande alldeles intill stranden. Jag gjorde mig redo för att försöka lägga flugan (TKK stl 16) i fisken födoväg. Problemet var att starndkanten utgjordes av gungfly vilket skapar vibrationer i ytan vid minsta oförsiktighet. Men försiktiga steg smög jag mig i kastposition. Flera meter av linan skulle hamna på myren med endast tafsen och flugan i vattnet. Ett vak till, nu va fisken bara 3-4 meter från min fluga. Spänning ökade och min puls började plötsligt öka. Årets först fiske är alltid lite extra nervöst, eftersom vintern har gjort tajmingen i aggerandet lite ringrostigt. Plötsligt försvann flugan i en lugn virvel. Fisken hade noterat min fluga och fattat tycke för den. Som tur satt tajmingen i ryggmärgen och mothuggen kom precis i rätt ögonblick. Med små korta ettriga rusningar försökte fisken göra sig fri från flugan. Men allt gick bra och jag kunde landa en fin öring i stekstorlek (3-4 hg) Lyckan va gjord. Lycklig satte jag mig ner en stund i riset och njöt av tillvaron. Mitt i njutandet vakade en ny öring lite längre bort, inne i viken. Samma procedur upprepades och åny en ny öring låg i riset. Jag kände mig nöjd och belåten. Trots att fler öringar vakade, en del rätt skapliga fortsatte jag inte fisket. Jag hade fått två stycken som skulle räcka till en underbar middag, de fick räcka. Man ska bara skrapa lite på räntan och inte ta av kapitalet, då stör man som flugfiskare inte balansen i ekosystemet och öring populationen. Jag har funnit en ny flugfiskepärla efter öring, en pärla som jag snart kommer att återse.
Jo just ja, jag rensade ju fisken o kollade i magen vad öringen hade ätit. Gissa! Jo, stora mängder av bladlöss. Stora mängder bladlöss hade helt enkelt blåsigt ner från björken runt sjön och nu simmade öringe runt i lugn o ro och bara sörplade i sig av godiset. Skoj, de har ja alldrig varit med om tidigare i mitt långa flufiskeliv.
Just denna kväll va lugn, men rätt kylig. Precis i gränsen mellan vårmånaden maj och försommarens månad juni. Rödvingetrastar, bofinkar och lövsångar sjöng i kör och långt bort hördes göken. Det kändes att sommaren var i antågande. Ute på den blanka vattenytan vakade öring sporadiskt, vaken var lugna vilket tyder på att fisken gick mest och slörpade i sig insekter som stilla låg på ytan. Vad de åt skulle jag senare under kvällen bli glatt överraskad över, en ny upptäckt och nya erfarenheter skulle berika min flugfiskarsjäl.
Inne i en vik så jag plötsligt en något större vakaktivitet. Men spöet inhopmonterat vandrade jag i sakta mak dit genom skogen. Försiktigt stannade jag till i skogsbrynet och spanade ut över viken. Ytan låg helt blank så de va inga prolem att se vad som skedde på ytan. Plötsligt vakade en fisk precis intill strandkanten. Någon minut senare blossade ett nytt vak ut 5 meter längre hitåt, fortfarande alldeles intill stranden. Jag gjorde mig redo för att försöka lägga flugan (TKK stl 16) i fisken födoväg. Problemet var att starndkanten utgjordes av gungfly vilket skapar vibrationer i ytan vid minsta oförsiktighet. Men försiktiga steg smög jag mig i kastposition. Flera meter av linan skulle hamna på myren med endast tafsen och flugan i vattnet. Ett vak till, nu va fisken bara 3-4 meter från min fluga. Spänning ökade och min puls började plötsligt öka. Årets först fiske är alltid lite extra nervöst, eftersom vintern har gjort tajmingen i aggerandet lite ringrostigt. Plötsligt försvann flugan i en lugn virvel. Fisken hade noterat min fluga och fattat tycke för den. Som tur satt tajmingen i ryggmärgen och mothuggen kom precis i rätt ögonblick. Med små korta ettriga rusningar försökte fisken göra sig fri från flugan. Men allt gick bra och jag kunde landa en fin öring i stekstorlek (3-4 hg) Lyckan va gjord. Lycklig satte jag mig ner en stund i riset och njöt av tillvaron. Mitt i njutandet vakade en ny öring lite längre bort, inne i viken. Samma procedur upprepades och åny en ny öring låg i riset. Jag kände mig nöjd och belåten. Trots att fler öringar vakade, en del rätt skapliga fortsatte jag inte fisket. Jag hade fått två stycken som skulle räcka till en underbar middag, de fick räcka. Man ska bara skrapa lite på räntan och inte ta av kapitalet, då stör man som flugfiskare inte balansen i ekosystemet och öring populationen. Jag har funnit en ny flugfiskepärla efter öring, en pärla som jag snart kommer att återse.
Jo just ja, jag rensade ju fisken o kollade i magen vad öringen hade ätit. Gissa! Jo, stora mängder av bladlöss. Stora mängder bladlöss hade helt enkelt blåsigt ner från björken runt sjön och nu simmade öringe runt i lugn o ro och bara sörplade i sig av godiset. Skoj, de har ja alldrig varit med om tidigare i mitt långa flufiskeliv.
Kommentarer
Trackback
