oviksmange

En gråmulen, kall oktober dag tog jag flugspöet och gick den lilla stigen ner till ån. Kände mest för att komma ut en stund, kasta några kast och om lyckan var framme kanske på lossa flugan ur munnen på en harr en sista gång innan vintern kommer med snö och kyla.

Jag provade först längst upp där forsen mynnar ut i en lugnare stryk. Tidigare under sommaren var denna plats en säker plats, det stod alltid fin harr precis där forsen mynnar ut. Men nu var det helt tomt. Höstens intåg hade gjort att vattentemperaturen sjunkit och harren förflyttat sig till djupare och långsamtflytande partier av ån.

Bävern har åter hittat hit till ån. På andra sidan såg jag flera björkar som fått känna vid bäverns vassa tänder.



Längre ner där ån gör en böj i en pool fick jag kontakt med harren. En förtyngd haröra gjorde susen. Lyckades kroka och återreturnea några skapliga exemplar kring 25 cm.



Jag frös om fingrarna med var varm inombords. Ett kort besök till ån i sen höstskrud vad precis vad jag behövde. Dagen efter hade landskapet bäddads in i fem cm nysnö. Vinterns först framryck var ett faktum och en lång vinter med drömmar och planerande stod på dörren.