Ett kärt återbesök
Vi blickade ut över den blanka vattenytan som ibland krusades till av kraftiga vindbyar. Allt var lugnt, inte ett vak syntes. Ett stycke in i september hade nu fått björken att sakta ändra kostym, från den fräscha gröna till den matta gula. Molnen vandrade över himlen, som då och då skingrades för att en kort stund släppa fram solens strålar. Luften var hög, det luktade höst.
Medan vi stod där och blickade ut över selet kom minnena tillbaka till mig. Jag minns fisket som utspelades här sommaren 1989. Endast 16 år gammal och en verklig rockey inom flugfisket blev detta möte med Vojmån det första riktiga mötet med gråharren. På den tiden var det inte lätta kolfiberspön eller andningsvadare med kängor som gällde, utan tunga glasfiberspön och vadarstövlar i gummi. Jag blev nostalgisk, måste leta fram spöet på lagorn när jag kommer hem.
Åskmolnen tornade upp sig och harren vakade intensivt. För att nå den vakande fisken fick jag utföra riskfylld vadning. Ibland gick jag lite för långt ut, kände hur sanden under fötterna rann iväg och jag inom några sekunder skulle tappa fotfästet och driva iväg med strömmen. Då backade jag några steg och faran var över. Ibland hände det att under själva kastandet rann vattnet in över kanten på vadarna. Kallt först, men efter en kort stund varmare. Men jag brydde mig inte ett dugg, min fokus var på vaken ett stycka längre ut på selet. Jag hade stor fiskefrossa!
Fisket denna magiska timme, innan himlen öppnade sig och blixtar och regn fick regera fritt, blev helt magiskt. Jag fick fisk i nästan varje kast. Jobbigt blev det kom jag ihåg, för proceduren var komplicerad. Djupt utvadad med en stor harr i andra änden och med höjd armföring fick mjölksyran att rinna till. Pappa fick agera håvare. Ett halvdussinet granna harrar fick jag på en liten Adams irresistible storlek 14. Toppen blev en harr på 9 hg och en öring på nästan 8. Kanske inte så imponerande i dagens läge när fisketidningar gång på gång publicerar artiklar om fantasifisken efter harr från nått avlägset fiskeparadis i norr. Men för mig var det stort. Jag levde länge på denna magiska upplevelse.
Hur gick fisket denna härliga septemberdag då? Jodå, hyfsat i alla fall. Selet gav inget, men strömmarna ett kort stycke nedströms jag två skapliga harrar för min del kring 35 cm sträcket. Bägge tagen på torrt (Europa 12:an). Vi upptäckte några nya stället också, nya strömmar med förhoppningsvis gömda dolda hemligheter. Efter att ha släppt av Lars i Åsele, blev jag ensam med mina funderingar. Efter en stund rattande då dagen sakta övergick i natt insåg jag att varför har jag inte gjort detta tidigare? Att bara över dagen åka upp till vojmån, kanske sova över en natt inte mer. Bara göra en kort spontan fisketur när suget att komma bort är som störst. Detta måste jag göra igen, det är trots allt bara ca 20 mil enkel väg till ån.
