oviksmange

Ibland faller alla pusselbitarna på plats, och de man är ute efter går som på räls. Som denna eftermiddag vid älven tex. Har gjort otaliga besök i sensommar men liksom inte haft marginalerna på min sida. Men idag hade jag de verkligen, stolpe in. Och det var inte de vanliga djupgroparna som lämnade ifrån sig harr av den grövre kalibern utan nyfunna ståndplatser som gjorde det. För var tur jag gör lär jag mig nått nytt.

Den första fina harren kom jag i kontakt med i nedre änden av forsen. Sedan tidigare vet jag av två större gropar, men eftersom det nu fortfarande är lite för mycket vatten för att nå dit så provade jag bakom en större sten bara 5-10 m uppströms dessa. Hade först två påslag utan att kunna fästa kroken, men i tredje stegen satt den. Genast kände jag att det inte var nån av de annars så vanliga harrarna kring 25 cm. Tunga stötar fortplantade sig genom spöet. Harren spände emot så rejält att jag var tvungen att släppa ner den lite i forsen. Men så småningom så kunde jag styra in den mot strandkanten där jag försiktigt slöt håvens nät omkring harren. Med utspända fenor som blänkte grönviolett kippade harren efter syre. Rusningarna och de akrobatiska hoppen ute i starkströmmen hade satt sina spår. Försiktigt lossade jag flugan, lät harren vila sin buk mot min hand i vattnet till dess den hade kvicknat till så pass att den av egen maskin simmade ut i lugnvattnet bakom en sten vid strandkanten. Själv satte jag mig ner i gräset, kall om händerna men varm inombords. Efter nångon minut såg jag, den 36-37 cm stora, harren glida vidare utom synhåll, men fullt återställd.

Den kalla nordvästan bet på regält, såpass att solens strålar föga värmde kinden, där jag balanserande på hala stenar tog sikte på stenkistan ett stycke uppströms. Tänkte för mig själv att jag måste ju försöka med groparna ute i strömmen. Detta trots att jag visste att vattnet fortfarande var för högt för att enkelt kunna kontrollera linan och flugan. Strömmen mellan mig på stenkistan och groparna var för stark och snabb, vilket gjorde kasten näst intill omöjliga. Flugan draggade omgående i nio fall av tio. Efter säkert ett hundratal kast med värk i höger underarm gav jag upp.

Istället vände jag mig om och prövade i sidofåran. Till min stora förvåning och glädje, uppenbarade sig en virvel där flugan var. Tyvärr var jag för seg och missade mothugget. Men några kast senare satt den. Min första riktigt fina harr i denna fåra, 31 cm. Inte illa de inte! Nöjd så kom tanken att kanske bege sig hemmåt. Fötterna var kalla efter den myckna vadandet. Några kast till ändå kanske. Blickade åter mot huvudströmmen, la ett kast precis i kanten mot huvudströmmen. Bara 2-3 från stenkistan. Genast steg en harr, och precis som vid gropen längre nedströms kände jag den där underbara känslan då man vet att en bättre harr har tagit. Klok som ett lamm, spände harren ut sina fenor och lät strömmen göra jobbet. Jag fick bara snällt släppa iväg harren ut i starkströmmen, resa på mig och följa efter. Att bara tjurhålla emot är ingen vits, risken är bara stor att harren går lös. En bit ner efter kistan finns små fickor med lugnt vatten längs med kistan. Jag tog sikte på en av dessa. Harren hoppade livligt medans jag själv balanserande försökte följa efter. Tog de försiktigt, ville inte strula som sist. Har fortfarande ont i vänster hand efter den vurpan bland sylvassa stenar. Efter lite lirkande kunde jag pånytt försikigt lossa flugan och returnera ytterliggare en harr i samma storlek. Flugan för dagen var en E-12:a med grön kropp.

Under vandringen hem så kom känslan över mig. Vilken grej det är att få ha möjligheten att i vårt land där annars majoriteten av de större vattendragen är utbyggda av vattenkraften, kunna vandra några km genom en skog som tillhör min familj, nå en påverkad med dock otämjd fors och kunna fiska efter fin harr. För mig är detta sann livskvalite, något som är ovärderbart. Det är underbart att vara flugfiskare!