oviksmange

Nu hade jag chansen. Vädret hade slagit om, från regn, högvatten och kallgrader till soligt, varmt och stilla väder. Direkt efter att arbetsdagen tog slut åkte jag upp på platån. Vid trappstegsforsarna går det en lite skogsbilväg upp till området.

Efter en vacker vandring på några kilometer över spängade myrar, med en massa lämlar under, och genom trolsk urskog kom jag fram till tjärnen. Vattenytan låg helt blank, här och där blossade små vak upp. Såg lovande ut. Fick syn på en udde med bra kastmöjligheter som jag tog riktning mot.

Gjorde iordning spöet och satte mig ner och väntade. Efter en stund närmade sig ett par fiskar som följdes åt, de vakade lugnt och mycket försiktigt. Typiska rödingvak! Knöt på en liten fjädermygga stl 16.

När de var bara 3-4 meter från udden där jag satt hopsjunken bakom en björk gjorde jag ett kast 2-3 meter vid sidan om, i hopp om att jag la flugan ivägen för fiskens vandringsstråk. Inget hände. Satte mig ner igen och väntade på nytt.

En stund senare kom fisken strandnära igen. Nytt kast och ny väntan. Denna gång steg fisken och tog min utlagda fluga försiktigt! Mothugget satt och responsen blev en härligt tyngd följt av en kortare rusning ut mot djupare vatten. Härligt, äntligen! Jag spände emot så mycket jag orkade. Fisken tröttnade och jag styrde den försiktigt mot land. Förväntade mig kritvita fenor och knallröd buk, men instället gled en gulbukad svartprickig skönhet in istället. Öring, alltså inte röding som jag trodde! Men de spelar ingen roll. Hela fiskeförloppet denna kväll var som i en dröm. Lossade flugan ur den ca 5-6 hg tunga öringen och lät den sakta simma tillbaka till sitt rätta elemet.

Lycklig satte jag mig ner coh bara njöt av tillvaron. Solen hade gått ner bakom horisonten, kylan kom allt mer krypande och vaken avtog mer och mer. Efter en stund bröt jag upp från min drömmande tillstånd. Var tvungen att knata tillbaka för att undvika vandring i mörker.

Kvällen därpå var jag tillbaka. Nu var förutsättningarna annorlunda. Det blåste en aning och inga vak. Jag satte mig ner på udden och inväntade skymningen, i förhoppning om att vinden skulle avta och att fisken ev skulle börja vaka igen. En smålom familj guppade omkring på vågorna längre ut.

Vinden mojnade något och jag skymtade några försiktiga vak längre ut, utom räckhåll för mig. Det blev inga kast detta kväll, men de gjorde inget. Den totala tystnaden i denna trolska urskogen med Marsfjällen långt bort i norr räckte gott.