oviksmange

Målet var en liten tjärn långt in i den ångermannländska ödemarken. Enligt uppgifter från olika håll skulle tjärnen (eller egentligen tjärnarna, finns en till större ett stycke därifrån men de är en annan historia) innehålla fin öring. Tjärnen var en typisk skogstjärn. En tallhed kantade tjärnen på ena sidan, där en stig uppenbarade sig. En myr mötte vattnet på den motsatta sidan. Landfiske med fluga var fullt möjligt på många ställen.

Eftermiddagen och den nalkande kvällen var sådär bedårande vacker som en försommarkväll i början på juni kan vara på dessa bredgrader. Solen stod högt på himlen trots den sena timmen. Längs strandbrinken gick flera öringar och vakade.

Med torrfluga (Tkk och myra) och korta kast längs myrkanten fick jag ett koppel av fina skogsöringar. Inga jättar men flera stekfiskar kring 2-3 hg. Alla fick givetvis friheten åter. Hade en större på också men han frigavs sig själv lite väl tidigt, så jag hann inte hålla den i handen.

Satte mig på en tuva och tittade ut över den nu snart blanka vattenytan. Trädens skuggor blev längre och längre av solens sena kvällstrålar. Ett och annat vak uppenbarade sig fortfarande. Rådimman var antågande. Ödemarken gjorde ett djupt intryck på mig där jag satt. Jag kände stor tacksamhet. En ny prick på min öringkarta var funnen.