oviksmange

Pappas födelsedag firades lite annorlunda i år. Brorsan var på besök från Stockholm och han hade önskan om att ta en skidtur. Sagt och gjort bestämde vi oss för en tur med övernattning till Vändåtbergets naturreservat.

Efter att ha sick-sackat oss igenom renar på vägen kom vi så fram till avfartsvägen mot Vändåt. Vägen var endast farbar till bron över Lägstaån, sen fick de bli skidor. Vädret var mulet, nån enstaka snöflinga och ca -10.

Skoter hade tidigare kört på vägen så skidturen på c 3,5 km längs den blev angenäm. Tuffare blev de däremot sen när vi vek av in i reservatet. Inga spår syntes så vi fick spåra själva. Bitvis var markeringen svår att hitta. Mattias, som åkte först, blev tills slut tvungen att lämna pulkan för att underlätta sökandet av markeringen.

Själv hade jag det mycket tufft. För att vara på den säkra sidan hade vi tagit med ved. Men en full Ikeakasse med oklyven ved på en gammal militärpulka dragandes på träskidor från 60-talet blev tillslut för mycket. Jag blev tvungen att lämna pulkan ca halvvägs mot stugan. Skulle de krisa med ved kunde vi ju åka tillbaka om hämta veden med ryggsäcken. En som däremot klarade sig galant va Kebbe. Han sprang fram och tillbaka, kollade så att hela "flock" var med. Inga skidor behövde han heller.

Till slut kom vi så äntligen fram. Tur de för skymningen var i antågande. Tystnaden och lugnet i storskogen var fullständig. Allt var bara tyst och skönt. Inne i stugan däremot var de inte så skönt. Termometern visade på -11 ute och -11 inne. Ved fanns de gott om så de var bara att börja elda. Dasset fick vi skotta fram också.

Kvällen tillbringades i lugn och ro. Vi åt, drack, eldade och pratade om ditt och datt. Hade det mycket trevligt. Ute sjönk temperaturen allt som molnigheten skingrade sig. Inne steg den , som mest hade vi +33. Det blev liggunderlag på golvet som gällde när det blev sovdax.

Jag vaknade en sväng på natten kring halv fyra tiden. Brorsan fixade till bädden till Kebbe bättre, han frös tydligen. Själv drog jag åt sovsäcken rejält. Var det bastuvarmt när vi la oss var det snarare tvärtom nu.

Vaknade till ett härligt sprakande från brasan. Pappa hade vaknat tidigt och gått upp och gjort eld, de va tydligen bara +6 i stugan. Ute sken en kall februarisol över den snötyngda storskogen.

Efter en långfrukost började vi göra oss ordning för hemfärd. Vi hade ingen större brådska efterssom det tunga spårjobbet redan var gjort. Dessutom hade vi ju höjdmetrarna på våran sida denna gång.

Kebbe hade fått rejäl med käk på morgonen och var riktigt på gång. Ute på Ytter-abborrtjärn gjorde han flera vändor så snön yrde. Man kan säga att han nu var uppvärmd.

Färden igenom storskogen ner mot vägen blev helt fantastisk. Tystnaden var total. Hörde nån enstaka lavskrika och Matte såg en dalripa. Snön låg djup med kraftig upplega. Passerade gigantiska block och tallar som klarat flera skogbränder.

Den gemytliga turen avbröts abrupt strax efter det att jag hade hakat på mig pulkan igen. Ena kabelbindingen gick av. Tokigt, blev monoski sista biten genom skogen. Men ner kommer man ju alltid. Väl på vägen var de inga problem att ta sig de dryga tre km tillbaka till bilarna. En underbar tur var till ända. Längtar redan tillbaka!