Sista fisket
En gråmulen, kall oktober dag tog jag flugspöet och gick den lilla stigen ner till ån. Kände mest för att komma ut en stund, kasta några kast och om lyckan var framme kanske på lossa flugan ur munnen på en harr en sista gång innan vintern kommer med snö och kyla.
Jag provade först längst upp där forsen mynnar ut i en lugnare stryk. Tidigare under sommaren var denna plats en säker plats, det stod alltid fin harr precis där forsen mynnar ut. Men nu var det helt tomt. Höstens intåg hade gjort att vattentemperaturen sjunkit och harren förflyttat sig till djupare och långsamtflytande partier av ån.
Bävern har åter hittat hit till ån. På andra sidan såg jag flera björkar som fått känna vid bäverns vassa tänder.
Längre ner där ån gör en böj i en pool fick jag kontakt med harren. En förtyngd haröra gjorde susen. Lyckades kroka och återreturnea några skapliga exemplar kring 25 cm.
Jag frös om fingrarna med var varm inombords. Ett kort besök till ån i sen höstskrud vad precis vad jag behövde. Dagen efter hade landskapet bäddads in i fem cm nysnö. Vinterns först framryck var ett faktum och en lång vinter med drömmar och planerande stod på dörren.
Jag provade först längst upp där forsen mynnar ut i en lugnare stryk. Tidigare under sommaren var denna plats en säker plats, det stod alltid fin harr precis där forsen mynnar ut. Men nu var det helt tomt. Höstens intåg hade gjort att vattentemperaturen sjunkit och harren förflyttat sig till djupare och långsamtflytande partier av ån.
Bävern har åter hittat hit till ån. På andra sidan såg jag flera björkar som fått känna vid bäverns vassa tänder.
Längre ner där ån gör en böj i en pool fick jag kontakt med harren. En förtyngd haröra gjorde susen. Lyckades kroka och återreturnea några skapliga exemplar kring 25 cm.
Jag frös om fingrarna med var varm inombords. Ett kort besök till ån i sen höstskrud vad precis vad jag behövde. Dagen efter hade landskapet bäddads in i fem cm nysnö. Vinterns först framryck var ett faktum och en lång vinter med drömmar och planerande stod på dörren.
Sen septemberharr
Hade varit till rödingtjärnen och beskådat en enastående rödinglek full av färger och kamp om revir och partners. Påväg hem stannade jag till vid ån, strax nedströms utloppet ur sjön. Jag ville testa om det fortfarande stod harr i gropen längst ner i strömmen. Dagen var otroligt fin, solen sken från en nästan klarblå himmel och någon vind existerade inte. En och annan bäckslända passade på att utnyttja den korta värmen som solen lyckats värma upp på eftermiddagen för en liten kläckning.
Försiktigt närmade jag strömmen. Ville göra så lite väsan av mig som möjligt, fisken står oftast mer strandnära än vad man tror. Med korta kast la jag nymfen snett uppströms, lät den sjunka ner ngt och gjorde sen små lyft för att imitera en stigande nymf för kläckning.
Den mindre harren var på allerten, krokade av ett halvdussinet rätt omgående. Ökad kastlängden något och gick några steg längre nedströms. Allt eftersom jag närmade mig djupgropen steg spänningen. Erfarenheten säger mig att det brukar står fin harr där. Problemet var bara om de var på hugget, annars skulle den mindre och mer ivriga harren hinna före.
Idag stämde alla parametrarna för ett lyckat fiske. Kastet gjordes på korrekt sätt, nymfvalat var de rätta och den större harren var huggvilligt. Harr gick och bökade ute i strömmen en stund innan den snällt följde med in. Några meter från stranden såg jag en violoettblå ryggfena skära vattenytan som en smörkniv. Den var stor för att vara här i strömmen. Det blev en nervig minut av små hopp och korta rusningar innan jag vågade styra in harren mot strandgräset. Jag blev verkligen förvånad, en rikigt gråharr på minst 35 cm. Definitivt största hittils i den lilla strömmen.
Satte mig i gräset och njöt några minuter av den fortfarande värmande solen. Kände en enorm glädje och tacksamhet över mötet med gråharren i strömmen. I tiden nu med mycket ovisshet och oro så är det stunder som dessa som håller mig gående. Utan detta liv vore det inget leverne för mig.
Försiktigt närmade jag strömmen. Ville göra så lite väsan av mig som möjligt, fisken står oftast mer strandnära än vad man tror. Med korta kast la jag nymfen snett uppströms, lät den sjunka ner ngt och gjorde sen små lyft för att imitera en stigande nymf för kläckning.
Den mindre harren var på allerten, krokade av ett halvdussinet rätt omgående. Ökad kastlängden något och gick några steg längre nedströms. Allt eftersom jag närmade mig djupgropen steg spänningen. Erfarenheten säger mig att det brukar står fin harr där. Problemet var bara om de var på hugget, annars skulle den mindre och mer ivriga harren hinna före.
Idag stämde alla parametrarna för ett lyckat fiske. Kastet gjordes på korrekt sätt, nymfvalat var de rätta och den större harren var huggvilligt. Harr gick och bökade ute i strömmen en stund innan den snällt följde med in. Några meter från stranden såg jag en violoettblå ryggfena skära vattenytan som en smörkniv. Den var stor för att vara här i strömmen. Det blev en nervig minut av små hopp och korta rusningar innan jag vågade styra in harren mot strandgräset. Jag blev verkligen förvånad, en rikigt gråharr på minst 35 cm. Definitivt största hittils i den lilla strömmen.
Satte mig i gräset och njöt några minuter av den fortfarande värmande solen. Kände en enorm glädje och tacksamhet över mötet med gråharren i strömmen. I tiden nu med mycket ovisshet och oro så är det stunder som dessa som håller mig gående. Utan detta liv vore det inget leverne för mig.
Ett kärleksmöte i rött
Med röd/gul färgade bukar och utspända vitkantade fenor simmade rödingarna majestätiskt och förföriskt runt varandra över de rengjorda bottenstenarna i de turkosfärgade vattnet. Solens bleka strålar tillsammans med den blanka vattenytan gjorde att jag såg rödingarna glasklart genom kameralinsen. Jag vågade knappt andas. Jag var rädd över att jag skulle bli upptäckt, där jag stod beredd med kameran tätt bakom en tall vid stranden. Men risken för att bli upptäckt var liten, rödingarna hade annat att tänka på. För det var rödinglek i skogtjärnen denna sena septemberdag!
Kring rödingarna kretsade mindre stim av betydligt mindre bäckrödingar. Då och då blev den större rödingen irriterad och jagade bort bäckrödingen. Men det går inte, bäckrödingen har kommit till tjärnen för att stanna. Jag bidrog till fiskvården genom att plocka upp några bäckrödingar på fluga. Trots att även de endast hade öga för varann så steg de emellanåt till min lilla svarta torrfluga.
