En ny dröm om en storöring väcktes
Efter ett tags regnande var jag regält fiskesugen. Långvattsån låg nära till hands, så den fick äran av ett besök av mig denna em och förkväll. Fukten låg lät när jag anlände till ån. Tunga regndroppar föll från grangrenarna när vinden där vinden fick lite spelrum. Vattennivån var nu perfekt. Men dåligt med nån insektaktivitet. Gick mest och spanade efter vak i selet efter först forsen nedströms sågen. Men verkade dött så jag smög mig vidare till den lilla strömmen strax nedströms. Hade en haröra på taften, storlek 10. Smög mig i läge, eftersom ån här endast är 3-4 m bred gäller det att hålla så låg profil som möjligt. Försiktikt la ja nymfen mot gräskanten på andra sidan. Djupet i den lilla strömmen skvallrade om att det kunde stå fin öring här. Pang sa de, direkt i första kasten small de på en öring. Stark och inte alls intresserad över att komma över mot min sidan gjorde att jag fick böka en stund. men tillslut tröt krafterna och jag kunde försiktigt lossa nymfen ur käken på en så otroligt vacker vild skogsöring. Jag beskådade skönheten en stund i vattnet medan den fick krafterna åter.
Provade lite i sista lilla strömmen med innan det långa lugnpartiet men ingen känning. Påväg hem provade jag nga kast i forsen precis nedströms dammen. Efter ett tag kom det fram en äldre man. Det visade sig vara K. Edin. Ordförande i FVO. Vi språkade en lång stund och han berätta mkt intressanta saker om öringspopulationen i ån. Bla berättade han att hans bror förra veckan (ca 10 juni), tog en öring på 1,7 kg precis där jag stod. Den hade huggit på spinnare på nacken mot andra sidan. Tydligen går det ner storöring från sjön på hösten för att leka. Dessa blir kvar över vintern för att sen simma upp igen till sjön under sommaren för att käka sig feta. Om man tajmar fisket precis då vattnet har börjat sjunka tillbaka något så de blir fiskbart så kan man komma i kontakt med dessa stora öringar innan de lämnar ån. Jag fick gåshud när jag hörde detta. Han berättade oxå att längre ned efter ån finns det fin öring i varja större grop, upp mot kilot. Vi fortsatte att prata och han nämde oxå två tjärnar (kaskattjärnen, åker mot fäboden uppe på berget, viker av efter nga km mot Tre-sjön och Lidtjärna som ligger uppe på tallmon bakom Kallmyra). I bägge dessa sätter de in småöring som få gå på tillväxt. Tydligen växer de rätt så bra o de går att få fin öring i dessa tjärnar. Nåväl drömmen om en riktig storöring väcktes och nästa år ska ja va beredd med spöet när tillfället ges med den större vandrande öringen.
Provade lite i sista lilla strömmen med innan det långa lugnpartiet men ingen känning. Påväg hem provade jag nga kast i forsen precis nedströms dammen. Efter ett tag kom det fram en äldre man. Det visade sig vara K. Edin. Ordförande i FVO. Vi språkade en lång stund och han berätta mkt intressanta saker om öringspopulationen i ån. Bla berättade han att hans bror förra veckan (ca 10 juni), tog en öring på 1,7 kg precis där jag stod. Den hade huggit på spinnare på nacken mot andra sidan. Tydligen går det ner storöring från sjön på hösten för att leka. Dessa blir kvar över vintern för att sen simma upp igen till sjön under sommaren för att käka sig feta. Om man tajmar fisket precis då vattnet har börjat sjunka tillbaka något så de blir fiskbart så kan man komma i kontakt med dessa stora öringar innan de lämnar ån. Jag fick gåshud när jag hörde detta. Han berättade oxå att längre ned efter ån finns det fin öring i varja större grop, upp mot kilot. Vi fortsatte att prata och han nämde oxå två tjärnar (kaskattjärnen, åker mot fäboden uppe på berget, viker av efter nga km mot Tre-sjön och Lidtjärna som ligger uppe på tallmon bakom Kallmyra). I bägge dessa sätter de in småöring som få gå på tillväxt. Tydligen växer de rätt så bra o de går att få fin öring i dessa tjärnar. Nåväl drömmen om en riktig storöring väcktes och nästa år ska ja va beredd med spöet när tillfället ges med den större vandrande öringen.
En unik trippel
Inte långt hemifrån finns det en å där chansen att fånga tre olika arter av laxfiskar är möjlig. Nu är just tre arter i samma vatten inte så märkvärdigt, det är just vilka arter det handlar om som gör de så speciellt. Just denna dag hände det mig att på exakt samma fläck fånga dessa tre arterna. Arterna jag pratar om är harr, öring, 2 arter som naturligt finns i vårt avlånga land. Den tredje arten är bäckröding, en art som introucerats till Sverige för över 100 år sen. Normalt finner man bäckrödingen i småbäckar, som är ganska ointressanta som fiskevatten för sportfiskare. Men i juste denna år så mynner en bäck ut, en bäck där bäckröding introducerades under 50-talet. Detta har gjort att bäckrödingen har spidits sig ut i ån, på både gott och ont. Bäckrödingen har visat sig vara en stark konkurrent till vår öring och konkurrerat ut öringen från många mindre bäckar. Säga vad man vill, men en vackrare fisk får man leta efter (se bild nedanför).
Händelsen utspelades intill en stenkista som jag många ggr tidigare besökt med gott resultat. Ån gör en sväng och längs hela yttersidan finns det en stenkista. I dess övre del just innan böjen finns det en djupare grop där de brukar stå öring av den lite grövre kalibern. I dess motsatta ända, innan stridare forsar tar vid, finns det ytterliggare en djupgrop med en fin nacke. På insidan om böjen och stenkistan har ån grävt ut en liten sidofåra som rinner ihop med huvudfåran precis vid denna nedre grop. Det var just här händelsen ovaför utspelades häromdagen (16:e juni).
Anlände vid 12-snåret. Solen sken och de va en god insektaktivitet. Min uppmärksamhet riktades omgående till just sidofåran där de vakade lite. Men de skulle visa sig inte bara vara småfisk, utan öven lite grövre fisk. Dessa sidokanaler brukar annars vara en viktig barnkammare för öring tex. Uppströms stocken som syns på bilden fick jag flera skapliga öringar. Längs mot stranden fanns det en djupgrop (bild nedan, ovan trästammen). Där small bäckrödingen på. Ingen jätte men med lätta grejer bli känslan total ändå. Fiskade med superpuppa.
Harr fick jag i huvudfåran, i djupgropen där stenkistan slutar.
Efter denna trippel gjorde jag en besök till gropen i övre änden av stenkistan. Vadade ut och stälde mig i position. Såg flera vak i skummen vid gropens början. Såg ryggen på flera fiskar. Förstod att de inte var kläckta insekter som öringen tog. Bytte till en nymf och efter en stund steg den store. Omgående rusade öringen nedströms i forsen och jag hade fullt upp att bromsa flykten. Dn gick upp i ytan flera tillfällen och jag såg att det var en skaplig en. Lika plötslig som den högg lika plötsligt var de över. Flugan satt uppenbarligen inte perfekt utan öringen skakade sig fri. Kände en viss besvikelse över att jag inte fick hålla den innan jag skulle släppa tillbaka den. Samtidigt var jag nöjd och belåten, dels över att jag redan haft ett intressant fiske nedströms. Men oxå att jag hade tolkat situationen rätt och lyckats överlista den större öringen i gropen. Jag hade följt det ekologiska flugfiskets grundtes, att identifiera bytet för fisken och sen att presentera det så naturligt som möjligt för att locka till hugg.
Händelsen utspelades intill en stenkista som jag många ggr tidigare besökt med gott resultat. Ån gör en sväng och längs hela yttersidan finns det en stenkista. I dess övre del just innan böjen finns det en djupare grop där de brukar stå öring av den lite grövre kalibern. I dess motsatta ända, innan stridare forsar tar vid, finns det ytterliggare en djupgrop med en fin nacke. På insidan om böjen och stenkistan har ån grävt ut en liten sidofåra som rinner ihop med huvudfåran precis vid denna nedre grop. Det var just här händelsen ovaför utspelades häromdagen (16:e juni).
Anlände vid 12-snåret. Solen sken och de va en god insektaktivitet. Min uppmärksamhet riktades omgående till just sidofåran där de vakade lite. Men de skulle visa sig inte bara vara småfisk, utan öven lite grövre fisk. Dessa sidokanaler brukar annars vara en viktig barnkammare för öring tex. Uppströms stocken som syns på bilden fick jag flera skapliga öringar. Längs mot stranden fanns det en djupgrop (bild nedan, ovan trästammen). Där small bäckrödingen på. Ingen jätte men med lätta grejer bli känslan total ändå. Fiskade med superpuppa.
Harr fick jag i huvudfåran, i djupgropen där stenkistan slutar.
Efter denna trippel gjorde jag en besök till gropen i övre änden av stenkistan. Vadade ut och stälde mig i position. Såg flera vak i skummen vid gropens början. Såg ryggen på flera fiskar. Förstod att de inte var kläckta insekter som öringen tog. Bytte till en nymf och efter en stund steg den store. Omgående rusade öringen nedströms i forsen och jag hade fullt upp att bromsa flykten. Dn gick upp i ytan flera tillfällen och jag såg att det var en skaplig en. Lika plötslig som den högg lika plötsligt var de över. Flugan satt uppenbarligen inte perfekt utan öringen skakade sig fri. Kände en viss besvikelse över att jag inte fick hålla den innan jag skulle släppa tillbaka den. Samtidigt var jag nöjd och belåten, dels över att jag redan haft ett intressant fiske nedströms. Men oxå att jag hade tolkat situationen rätt och lyckats överlista den större öringen i gropen. Jag hade följt det ekologiska flugfiskets grundtes, att identifiera bytet för fisken och sen att presentera det så naturligt som möjligt för att locka till hugg.
Äntligen premiärdax i min å
Efter en lång väntan vad de så äntligen dax, dax för premiärfisket i min å. Den snörika o kall vintern har gjort att vattenståndet i ån varit högt länge, men nu så här i mitten på juni (15:e) var det perfekt för flugfiske. Dagen hade jag planerat som följande, börja vid utloppet ur sjön och fiska mig nedströms till nipströmmen. Vädret var underbart, strålande sol och ca 16-17 grader. Aktiviteten på insekterna var god, dagsländor kläckte (Heptageniidae bla). Såg oxå en del mndre nattsländor svärma samt nån enstaka bäckslända. Började vid den lilla harrstrykan ett stycke nedanför bron.
Av tidigare erfarenheter vet jag att det mot den andra sidan finns några djupare gropar där den lite större harren brukar husera. Eftersom det va få vak men ändå kläckte en hel del börjagde jag fiskarfänget med en haröra variant (dagslända) i storlek 14. Fiskade av andra sidan systematiskt, snett uppströms så att nymfen fick lite tid tt sjunka ned till rätt djup utan att dragga. Lika plötsligt och oförväntat som förväntat såg högg det. Det lilla nyinköpta "myggspöet" böjdes i en härlig båge och ute i strömmen rumstrerade en av strömmens större harrar runt. Inga större rusningar utan mest småbökande på kort lina som karaktäriserar en större harr. Nån minut senare kunde jag varsamt lossa flugan ur munnen på en underbart grann harr. De violoetta färgerna från ryggfenan blänkte i vattenytan där harren låg i strandgräset.
Medans jag höll harren i mina händer i vattenytan kände jag en stor tacksamhet och glädje över att få uppleva detta, att inom några mil från huset i Movattnet kunna fiska efter skönheter som denna. Detta kallar jag livskvalite! Jag fortsatte mitt fiske och lyckades kroka flera fina harra till. Alla stod mot den andra sidan i gropar i huvudströmmen. Några var riktigt fina för att vara denna å.
Jag fortsatte nedströms, förbi den av länsstyrelsen rivna flodningsdammen. Nu ligger bara massa stora block huller om buller ute i strömmen tillsammans med några kraftiga stålbalkar. Fiskade av de gropar jag kunde nå. Ån forsade nu på ganska bra där den slingrade sig gjupare ned i ravinen.
Bytte nu strategi. I dessa mer starkt strömmande partiet förväntade jag mig att komma i kontakt med öring. Så istället för att fiska med nymf satte jag på en stor buskig fluga med vita gummiben. Bytet vidade sig vara lyckad för längst ner i böjen (bilden övan) bakom en stek small de på rätt skapligt. Fick brottas en stund med en ilsken och otroligt vackert teckand öring. Jippie! Fiskade en stund till ned mot nipan, men kände mig ofokuserad. Jag hade ju redan haft en underbar dag vid mina drömmars å.
Av tidigare erfarenheter vet jag att det mot den andra sidan finns några djupare gropar där den lite större harren brukar husera. Eftersom det va få vak men ändå kläckte en hel del börjagde jag fiskarfänget med en haröra variant (dagslända) i storlek 14. Fiskade av andra sidan systematiskt, snett uppströms så att nymfen fick lite tid tt sjunka ned till rätt djup utan att dragga. Lika plötsligt och oförväntat som förväntat såg högg det. Det lilla nyinköpta "myggspöet" böjdes i en härlig båge och ute i strömmen rumstrerade en av strömmens större harrar runt. Inga större rusningar utan mest småbökande på kort lina som karaktäriserar en större harr. Nån minut senare kunde jag varsamt lossa flugan ur munnen på en underbart grann harr. De violoetta färgerna från ryggfenan blänkte i vattenytan där harren låg i strandgräset.
Medans jag höll harren i mina händer i vattenytan kände jag en stor tacksamhet och glädje över att få uppleva detta, att inom några mil från huset i Movattnet kunna fiska efter skönheter som denna. Detta kallar jag livskvalite! Jag fortsatte mitt fiske och lyckades kroka flera fina harra till. Alla stod mot den andra sidan i gropar i huvudströmmen. Några var riktigt fina för att vara denna å.
Jag fortsatte nedströms, förbi den av länsstyrelsen rivna flodningsdammen. Nu ligger bara massa stora block huller om buller ute i strömmen tillsammans med några kraftiga stålbalkar. Fiskade av de gropar jag kunde nå. Ån forsade nu på ganska bra där den slingrade sig gjupare ned i ravinen.
Bytte nu strategi. I dessa mer starkt strömmande partiet förväntade jag mig att komma i kontakt med öring. Så istället för att fiska med nymf satte jag på en stor buskig fluga med vita gummiben. Bytet vidade sig vara lyckad för längst ner i böjen (bilden övan) bakom en stek small de på rätt skapligt. Fick brottas en stund med en ilsken och otroligt vackert teckand öring. Jippie! Fiskade en stund till ned mot nipan, men kände mig ofokuserad. Jag hade ju redan haft en underbar dag vid mina drömmars å.
En nyfunnen pärla
Ett av de trevligaste man kan göra som flugfiskare är att upptäcka nya vatten. Nya platser som gömmer spännande överaskningar, som bara väntar på att bli upptäckta av den nyfikne. Just detta hände mig nu i slutet av maj. Eftersom jag flyttat upp till Movattnet så har jag allt efter att våren och försommaren fortskridit längtat ut för att upptäcka lite nya fiskevatten. I mitt arbete som fiskbiolog på Slu har jag genomfört mycket fältarbete här i trakterna. Att just detta vatten skulle kunna innehålla fin öring hade jag misstänkt under en lång tid, men inte haft möjligheten att besöka sjön. Den lilla sjön ligger uppe på Västergissjömon, ett högt och obebott område mellan Långviksmon och Gideå. Fin tallmoterräng omfamnar många av dessa vatten.
Just denna kväll va lugn, men rätt kylig. Precis i gränsen mellan vårmånaden maj och försommarens månad juni. Rödvingetrastar, bofinkar och lövsångar sjöng i kör och långt bort hördes göken. Det kändes att sommaren var i antågande. Ute på den blanka vattenytan vakade öring sporadiskt, vaken var lugna vilket tyder på att fisken gick mest och slörpade i sig insekter som stilla låg på ytan. Vad de åt skulle jag senare under kvällen bli glatt överraskad över, en ny upptäckt och nya erfarenheter skulle berika min flugfiskarsjäl.
Inne i en vik så jag plötsligt en något större vakaktivitet. Men spöet inhopmonterat vandrade jag i sakta mak dit genom skogen. Försiktigt stannade jag till i skogsbrynet och spanade ut över viken. Ytan låg helt blank så de va inga prolem att se vad som skedde på ytan. Plötsligt vakade en fisk precis intill strandkanten. Någon minut senare blossade ett nytt vak ut 5 meter längre hitåt, fortfarande alldeles intill stranden. Jag gjorde mig redo för att försöka lägga flugan (TKK stl 16) i fisken födoväg. Problemet var att starndkanten utgjordes av gungfly vilket skapar vibrationer i ytan vid minsta oförsiktighet. Men försiktiga steg smög jag mig i kastposition. Flera meter av linan skulle hamna på myren med endast tafsen och flugan i vattnet. Ett vak till, nu va fisken bara 3-4 meter från min fluga. Spänning ökade och min puls började plötsligt öka. Årets först fiske är alltid lite extra nervöst, eftersom vintern har gjort tajmingen i aggerandet lite ringrostigt. Plötsligt försvann flugan i en lugn virvel. Fisken hade noterat min fluga och fattat tycke för den. Som tur satt tajmingen i ryggmärgen och mothuggen kom precis i rätt ögonblick. Med små korta ettriga rusningar försökte fisken göra sig fri från flugan. Men allt gick bra och jag kunde landa en fin öring i stekstorlek (3-4 hg) Lyckan va gjord. Lycklig satte jag mig ner en stund i riset och njöt av tillvaron. Mitt i njutandet vakade en ny öring lite längre bort, inne i viken. Samma procedur upprepades och åny en ny öring låg i riset. Jag kände mig nöjd och belåten. Trots att fler öringar vakade, en del rätt skapliga fortsatte jag inte fisket. Jag hade fått två stycken som skulle räcka till en underbar middag, de fick räcka. Man ska bara skrapa lite på räntan och inte ta av kapitalet, då stör man som flugfiskare inte balansen i ekosystemet och öring populationen. Jag har funnit en ny flugfiskepärla efter öring, en pärla som jag snart kommer att återse.
Jo just ja, jag rensade ju fisken o kollade i magen vad öringen hade ätit. Gissa! Jo, stora mängder av bladlöss. Stora mängder bladlöss hade helt enkelt blåsigt ner från björken runt sjön och nu simmade öringe runt i lugn o ro och bara sörplade i sig av godiset. Skoj, de har ja alldrig varit med om tidigare i mitt långa flufiskeliv.
Just denna kväll va lugn, men rätt kylig. Precis i gränsen mellan vårmånaden maj och försommarens månad juni. Rödvingetrastar, bofinkar och lövsångar sjöng i kör och långt bort hördes göken. Det kändes att sommaren var i antågande. Ute på den blanka vattenytan vakade öring sporadiskt, vaken var lugna vilket tyder på att fisken gick mest och slörpade i sig insekter som stilla låg på ytan. Vad de åt skulle jag senare under kvällen bli glatt överraskad över, en ny upptäckt och nya erfarenheter skulle berika min flugfiskarsjäl.
Inne i en vik så jag plötsligt en något större vakaktivitet. Men spöet inhopmonterat vandrade jag i sakta mak dit genom skogen. Försiktigt stannade jag till i skogsbrynet och spanade ut över viken. Ytan låg helt blank så de va inga prolem att se vad som skedde på ytan. Plötsligt vakade en fisk precis intill strandkanten. Någon minut senare blossade ett nytt vak ut 5 meter längre hitåt, fortfarande alldeles intill stranden. Jag gjorde mig redo för att försöka lägga flugan (TKK stl 16) i fisken födoväg. Problemet var att starndkanten utgjordes av gungfly vilket skapar vibrationer i ytan vid minsta oförsiktighet. Men försiktiga steg smög jag mig i kastposition. Flera meter av linan skulle hamna på myren med endast tafsen och flugan i vattnet. Ett vak till, nu va fisken bara 3-4 meter från min fluga. Spänning ökade och min puls började plötsligt öka. Årets först fiske är alltid lite extra nervöst, eftersom vintern har gjort tajmingen i aggerandet lite ringrostigt. Plötsligt försvann flugan i en lugn virvel. Fisken hade noterat min fluga och fattat tycke för den. Som tur satt tajmingen i ryggmärgen och mothuggen kom precis i rätt ögonblick. Med små korta ettriga rusningar försökte fisken göra sig fri från flugan. Men allt gick bra och jag kunde landa en fin öring i stekstorlek (3-4 hg) Lyckan va gjord. Lycklig satte jag mig ner en stund i riset och njöt av tillvaron. Mitt i njutandet vakade en ny öring lite längre bort, inne i viken. Samma procedur upprepades och åny en ny öring låg i riset. Jag kände mig nöjd och belåten. Trots att fler öringar vakade, en del rätt skapliga fortsatte jag inte fisket. Jag hade fått två stycken som skulle räcka till en underbar middag, de fick räcka. Man ska bara skrapa lite på räntan och inte ta av kapitalet, då stör man som flugfiskare inte balansen i ekosystemet och öring populationen. Jag har funnit en ny flugfiskepärla efter öring, en pärla som jag snart kommer att återse.
Jo just ja, jag rensade ju fisken o kollade i magen vad öringen hade ätit. Gissa! Jo, stora mängder av bladlöss. Stora mängder bladlöss hade helt enkelt blåsigt ner från björken runt sjön och nu simmade öringe runt i lugn o ro och bara sörplade i sig av godiset. Skoj, de har ja alldrig varit med om tidigare i mitt långa flufiskeliv.
