oviksmange

Jag glömmer aldrig den första gången jag kom i kontakt med Lars-Åke Olssons första böcker, Ur min flugask och Flugfiske i fjällen. Fascinerande läste jag böckerna och drömde mig bort till mina drömmars vattendrag. En speciell händelse var mötet med ekorrflugan. Lars-Åkes egen imitation av en nattslända. En fluga som betytt mycket i mitt eget fiske.

Nu satt jag i bilen och var snart framme i Gimdalen. Jag skulle få möjligheten att i mitt yrke som biolog få möjligheten att träffa Lars-Åke Olsson, en av frontfigurerna i svenskt flugfiske. Passerade Idsjön som helt blank hälsade mig välkommen till bygden och till Idsjöströmmen.

Mötet med Lars-Åke var långt, avslappnat och mycket intressant. Vi pratade om allt möjligt som rör flugfiske, men mitt intresse var Idsjöströmmens historia. Berättar inte mer utan det kommer förhoppningsvis i tryckt form fram över. Efter en inspirerande eftermiddag tillsammans väntade givetvis lite fiske i strömmen.

Jag hittade en fin tältplats strax ovan det gamla båthuset, en bit nedströms bron. Kvällen var lugn med ett vackert väder. Såg att det kläckte lite med, så det såg lovande ut.

Vadade ut strax nedströms den lilla ön. Vattnet var glasklart som den bästa ginet och alger på stenen lyste klargrönt. Bottentopografin varierade mellan grunda klackar till djupare hållor, allt omgivet av sten i olika storlekar. Effekten av ett omfattande biotiopvårds arbete i strömmen syntes alltså över allt.

Inga vak syntes så jag knöt på en haröranymf storlek 10. Hade ett par givande timmar i strömmen. Nymfen spelade ut sina kort väl och resultatet blev ett koppel med fina harrar mellan 30-35 cm.

Vaknade till ännu en höstdag vid strömmen. De blåste ganska friskt, men solen kikade fram emellanåt. Njöt frukosten på en nipa intill strömmen. Planerade förmiddagens fiske. Visste att det skulle komma en front med regn, så jag gissade att jag hade kanske 3 max 4 timmars fiske framför mig.

Bestämde mig för att prova strömmen närmast uppströms tältplatsen. Jag började fisket med samma lyckosam strategi som igår. Men efter en stunds fiske med endast mindre harrar som resultat bytte jag strategi. Kom ihåg från gårdagens samtal med Lars-Åke att en av hans fem favoritflugor i strömmen var en March Brown stl 10. Bytte fluga och bestämde mig för att utöva ett klassiskt nedströmsfiske med våtfluga. Började fisket precis vid skummet efter tröskeln och fiskade mig successivt nedströms till nästa tröskel.

Jag var långt utvadad och fiskade av den djupare fåran. Den nya strategin gav genast resultat. Fick harr på harr. De flesta kring 30 cm. Men jag fick också uppleva det underbara att få avkroka en av strömmens verkliga drottningar. En purpurskimrade skönhet på 42-43 cm fick vila i min hand. Höstens kalla vatten fick harren att snabbt kvickna till och långsamt glida ur min hand. Länge stod den kvar i bakvattnet av mina vadare. Vi stod och tittade på varandra innan harren bestämde sig för att återvända till djupfårans trygghet.

Lars-Åke och Idsjöströmmen gav ett djupt intryck på mig, att finns bara den rätta glöden och engagemanget så är allt möjligt. Gäller bara att ha tålamod! Lars-Åke hade dessa egenskaper och Idsjöströmmen blev resultatet. En dröm för oss flugfiskare!

 

 

Trots att de gått några år sen jag sist besökte Vojmån så var de mesta sig likt. Jag var ju här i och för sig för 3-4 år sen tillsammans med min familj, men då var vi endast vid grusgropen längre ner. Nu stod Lars och jag vid selet, ett stycke uppströms fiskecampen, selet där jag invigdes och omfattades på riktigt av flugfisket livslånga passion.

Vi blickade ut över den blanka vattenytan som ibland krusades till av kraftiga vindbyar. Allt var lugnt, inte ett vak syntes. Ett stycke in i september hade nu fått björken att sakta ändra kostym, från den fräscha gröna till den matta gula. Molnen vandrade över himlen, som då och då skingrades för att en kort stund släppa fram solens strålar. Luften var hög, det luktade höst.

Medan vi stod där och blickade ut över selet kom minnena tillbaka till mig. Jag minns fisket som utspelades här sommaren 1989. Endast 16 år gammal och en verklig rockey inom flugfisket blev detta möte med Vojmån det första riktiga mötet med gråharren. På den tiden var det inte lätta kolfiberspön eller andningsvadare med kängor som gällde, utan tunga glasfiberspön och vadarstövlar i gummi. Jag blev nostalgisk, måste leta fram spöet på lagorn när jag kommer hem.

Åskmolnen tornade upp sig och harren vakade intensivt. För att nå den vakande fisken fick jag utföra riskfylld vadning. Ibland gick jag lite för långt ut, kände hur sanden under fötterna rann iväg och jag inom några sekunder skulle tappa fotfästet och driva iväg med strömmen. Då backade jag några steg och faran var över. Ibland hände det att under själva kastandet rann vattnet in över kanten på vadarna. Kallt först, men efter en kort stund varmare. Men jag brydde mig inte ett dugg, min fokus var på vaken ett stycka längre ut på selet. Jag hade stor fiskefrossa!

Fisket denna magiska timme, innan himlen öppnade sig och blixtar och regn fick regera fritt, blev helt magiskt. Jag fick fisk i nästan varje kast. Jobbigt blev det kom jag ihåg, för proceduren var komplicerad. Djupt utvadad med en stor harr i andra änden och med höjd armföring fick mjölksyran att rinna till. Pappa fick agera håvare. Ett halvdussinet granna harrar fick jag på en liten Adams irresistible storlek 14. Toppen blev en harr på 9 hg och en öring på nästan 8. Kanske inte så imponerande i dagens läge när fisketidningar gång på gång publicerar artiklar om fantasifisken efter harr från nått avlägset fiskeparadis i norr. Men för mig var det stort. Jag levde länge på denna magiska upplevelse.

Hur gick fisket denna härliga septemberdag då? Jodå, hyfsat i alla fall. Selet gav inget, men strömmarna ett kort stycke nedströms jag två skapliga harrar för min del kring 35 cm sträcket. Bägge tagen på torrt (Europa 12:an). Vi upptäckte några nya stället också, nya strömmar med förhoppningsvis gömda dolda hemligheter. Efter att ha släppt av Lars i Åsele, blev jag ensam med mina funderingar. Efter en stund rattande då dagen sakta övergick i natt insåg jag att varför har jag inte gjort detta tidigare? Att bara över dagen åka upp till vojmån, kanske sova över en natt inte mer. Bara göra en kort spontan fisketur när suget att komma bort är som störst. Detta måste jag göra igen, det är trots allt bara ca 20 mil enkel väg till ån.

Ibland faller alla pusselbitarna på plats, och de man är ute efter går som på räls. Som denna eftermiddag vid älven tex. Har gjort otaliga besök i sensommar men liksom inte haft marginalerna på min sida. Men idag hade jag de verkligen, stolpe in. Och det var inte de vanliga djupgroparna som lämnade ifrån sig harr av den grövre kalibern utan nyfunna ståndplatser som gjorde det. För var tur jag gör lär jag mig nått nytt.

Den första fina harren kom jag i kontakt med i nedre änden av forsen. Sedan tidigare vet jag av två större gropar, men eftersom det nu fortfarande är lite för mycket vatten för att nå dit så provade jag bakom en större sten bara 5-10 m uppströms dessa. Hade först två påslag utan att kunna fästa kroken, men i tredje stegen satt den. Genast kände jag att det inte var nån av de annars så vanliga harrarna kring 25 cm. Tunga stötar fortplantade sig genom spöet. Harren spände emot så rejält att jag var tvungen att släppa ner den lite i forsen. Men så småningom så kunde jag styra in den mot strandkanten där jag försiktigt slöt håvens nät omkring harren. Med utspända fenor som blänkte grönviolett kippade harren efter syre. Rusningarna och de akrobatiska hoppen ute i starkströmmen hade satt sina spår. Försiktigt lossade jag flugan, lät harren vila sin buk mot min hand i vattnet till dess den hade kvicknat till så pass att den av egen maskin simmade ut i lugnvattnet bakom en sten vid strandkanten. Själv satte jag mig ner i gräset, kall om händerna men varm inombords. Efter nångon minut såg jag, den 36-37 cm stora, harren glida vidare utom synhåll, men fullt återställd.

Den kalla nordvästan bet på regält, såpass att solens strålar föga värmde kinden, där jag balanserande på hala stenar tog sikte på stenkistan ett stycke uppströms. Tänkte för mig själv att jag måste ju försöka med groparna ute i strömmen. Detta trots att jag visste att vattnet fortfarande var för högt för att enkelt kunna kontrollera linan och flugan. Strömmen mellan mig på stenkistan och groparna var för stark och snabb, vilket gjorde kasten näst intill omöjliga. Flugan draggade omgående i nio fall av tio. Efter säkert ett hundratal kast med värk i höger underarm gav jag upp.

Istället vände jag mig om och prövade i sidofåran. Till min stora förvåning och glädje, uppenbarade sig en virvel där flugan var. Tyvärr var jag för seg och missade mothugget. Men några kast senare satt den. Min första riktigt fina harr i denna fåra, 31 cm. Inte illa de inte! Nöjd så kom tanken att kanske bege sig hemmåt. Fötterna var kalla efter den myckna vadandet. Några kast till ändå kanske. Blickade åter mot huvudströmmen, la ett kast precis i kanten mot huvudströmmen. Bara 2-3 från stenkistan. Genast steg en harr, och precis som vid gropen längre nedströms kände jag den där underbara känslan då man vet att en bättre harr har tagit. Klok som ett lamm, spände harren ut sina fenor och lät strömmen göra jobbet. Jag fick bara snällt släppa iväg harren ut i starkströmmen, resa på mig och följa efter. Att bara tjurhålla emot är ingen vits, risken är bara stor att harren går lös. En bit ner efter kistan finns små fickor med lugnt vatten längs med kistan. Jag tog sikte på en av dessa. Harren hoppade livligt medans jag själv balanserande försökte följa efter. Tog de försiktigt, ville inte strula som sist. Har fortfarande ont i vänster hand efter den vurpan bland sylvassa stenar. Efter lite lirkande kunde jag pånytt försikigt lossa flugan och returnera ytterliggare en harr i samma storlek. Flugan för dagen var en E-12:a med grön kropp.

Under vandringen hem så kom känslan över mig. Vilken grej det är att få ha möjligheten att i vårt land där annars majoriteten av de större vattendragen är utbyggda av vattenkraften, kunna vandra några km genom en skog som tillhör min familj, nå en påverkad med dock otämjd fors och kunna fiska efter fin harr. För mig är detta sann livskvalite, något som är ovärderbart. Det är underbart att vara flugfiskare!

Att utforska nya fiskeplatser är alltid lite extra spännande och ger en ett extra litet pirr när man är ute på fiskeäventyr. Har man tur kan man ju springa på något nytt smultronställe, ett ställe där få fiskare tidigare varit och där fisken vakar ostört.

Älven hemmavid har flera strömmande partier som jag fortfarande inte undersökt mer noggrant. Otast blir det mest att ett fiskebesök längs älven blir till ställen som jag känner till bäst. Chanserna till nappatag är ju då oftast större. Men just denna dag (23 Augusti) så tänkte jag utforska strömpartiet uppströms Skallvika.

Efter att ha parkerat bilen längs med vägen, började en mödosam vandring över hyggen, åkermark och genom bitvis svårgenomtränglig snårskog. När jag väl stod vid strankanten möttes jag av en angenäm syn. Selet övergick till ett stryk, ett stycke som verkligen luktade harr innan forsen tog vid. Just detta stryk gjorde mig uppmärksam och intresserad. Men en haröranymf på taftsen fiskade jag av kanten på stryket. Tyvärr hade jag bara stövlarna på mig så något vad var inte att tänka på eftersom älven krävade vadarbyxor vid vadning. Men trots detta lyckades jag få några skapliga harrar mellan 28-32 cm på kort lina just i kanten av stryket. Inga jättar men glädjen var ändå stor över att ha funnit en ny vacker och intressant fiskeplats i älven.


Jag fortsatte att fiska av intressanta ståndplatser nedströms. Det strömmande partiet gjorde en S-kurva innan selet uppströms H.forsen tog vid. Trots bitvis kraftiga vindbyar hade jag en angenäm dag vid älven. Fisket gick något trögre nu efter den fina starten. Men just idag gjorde det inte så mycket. Glädjen över att ha upptäckt denna vackra plats överöste den skrala avslutande fisket.