oviksmange

Efter de intensiva besöken i maj/juni har det inte blivit några fler besök förrän nu, så här i slutet av juni. Hade tänkt besöka sjön strax före midsommar, med tanke på potentialen för danica-kläckningar men tyvärr blev det inte. Men nästa år tänker jag försöka tajma det, vet att potentialen finns för fin öring på torrfluga.

Nu gjorde jag två kvällsbesök den 29 och 30 juli. Två dagar irag, men med helt olika ansikten. Första kvällen så va de kvavt och mkt varmt. Sjöytan var blank med sporadiska vak. Vaken va sävliga och lugna vilket indikerar att öringen tog puppor alt döda insekter. Vakintensiteten var inte alls lika stor som under försommaren. Då jagade öringen betydligt mer aktivt. Nu hann jag inte fiska så länge, åskan närmade sig med raketfart och regnet hängde verkligen i luften. Ingen öring blev det heller, nästa gång ska jag prova flytringen.


Den andra kvällen så blåste det nått ofantligt, mulet var det med men uppehåll iaf. Tanken var att prova fiska med stor torrfluga i blåst sent på kvällen. Detta recept har fungerat tidigare på både röding och öring i sjömiljö. Kom ihåg en episod från Ammarnäsfjällen. Pappa och jag hade slagit läger intill en lite större fjällsjö. Vädret var mulet och det blåste lite. Vi fiskade i en liten vik, men strandprofilen och färgen på vattnet skvallrade om att viken var tvärdjup. Efter en liten stund small det på min streaking caddis och efter några skapliga rusnngar kunde jag håva och returnera en fins öring på 6-7 hg. Men pappa ville inte vara sämre. En kort stund senare small det på pappas fluga. Denna fisk var större, och det tog nog en 4-5 min innan pappa hade den intill stranden. Den röda fiskbuken avslöjade att det va en röding som tagit. Allt gick bra och pappa kunde stolt visa upp en otroligt vacker röding på kring 8 hg. Stoltheten riktigt lyste i ansiktet på han, och jag förstår honom. En storröding på torrfluga är inte något man får var dag. Rödingen blev huvudingrediensen till middagen. Men hade pappa fått nog? Hehe nä då. En stund senare returnerade han en öring i samma storleksklass. Lyckan var total. Denna timme med 3 fina öringar/röding va de enda vi fick under denna tur. Receptet var alltså, stor torrfluga hasandes bland vågor i en vik som potentiellt skulle kunna hysa större fisk.

Hur gick det denna kväll i öringssjön då, nja sådär. Ett mindre påslag bara. Bättre lycka nästan gång!

Anknyter till inlägget innan med lite bilder som visar på lågvatten i en av mina åar. Trots lågvattnet så såg jag flera fiskar vaka. Lyckades oxå kroka nga mindre harrar och öringar på torrfluga. Ett mkt spännande fiske då jag såg fisken hela tiden. Under dessa omständigheter krävs det stor försiktighet. Störst chans har man om man närmar sig fisken från nedströms position och lägger ett kast nästan helt uppströms. Taftsspets i dimension av 0.16 mm krävs oftast oxå. Små kläckare brukar vara effektiva.

En anledning till att jag oftast fiskar mest i början på säsongen maj - juni och i slutet dvs under augusti och första halvan av september är att fisket är segt under juli. Detta av flera orsaker. Dels sjunker oftast vattnet undan och når låga sommarnivåer. Detta i kombination med högsommarvärme gör att fisken oftast trycker och är svåra att locka till hugg under juli, speciellt i de mindre vattendragen. I större älvar och sjöar brukar fixet kunna vara bra ändå trots detta. Fiskens grad av selektivitet ökar oxå under säsongen. I början av försommaren är fisken oftast regält på hugget efter en lång period av hunger, alltså inte lika nogräknad. Detta i kombination av en gynnsammare vattentemperatur gör att fisket ofta kan va givande. Likadant är det på slutet av säsongen. Vattentemperaturen sjunker något och blir med gynnsam för fisken. Fisken lämnar svalare områden och blir lättare att komma i kontakt med. Sen brukar öringen bli mer aggressiva när leken närmar sig. Stora streamers brukar funka bra då.
En annan viktig faktor för mitt fiske är enskidheten. Under juli har de flesta semester, vilket gör att många sk hemvändare besöker fiskevattnen i närområdet. Ett störningsmoment för både fisken och för min egen del. När allt lugnar ner sig senare på sommaren, brukar fiskens skygghet släppa något igen.

Har gjort ett flertal besök till mina fiskevatten nu i veckan och även för två veckor sedan innan roadtrippen till härjedalen/norge. Har iofs fått en del harr och öring, men de mesta har varit smått. Vattennivån i de mindra åarna har varit lågt. Däremot har nivån i älven varit förvåndsvärt hög. det var inte förrän härromdagen som det gick att nå groparna vid stenkistan. Tyvärr var vädret lågtrycksbetonat vilket påverkade. Fick en skaplig harr på ca 30 cm iaf. Men som alltid gäller det att vara ute så mkt som möjligt, under olika tider och vädertyper. Förr eller senare stämmer alla parametrar och storharren eller öringen stiger till just din fluga.

Som inbiten flugfiskare är det en ynnest att ha tillgång till flera bra flugfiskevatten inpå knuten. Bara inom en radie av ett par mil finns tillgång till flera rinnande vatten i olika storlekar samt sjöar med harr, öring och röding. Det ger mig ett lugn att veta att inom typ 10-15 minuter kan jag stå utvadad i en å nånstans och lägga en fluga över en vakande öring. Ibland kanske det inte passar att åka iväg en halvdag eller en heldag och kväll, utan endast några timmar. Då kan dessa få timmar vara tillräckligt för att lugna fiskesugen en stund i väntan på en längre tur. För mig är detta ren livskvalitet.

Förra veckan gjorde jag en sådan korttur. Hade möjlighet att komma iväg ett par-tre timmar. Eftersom jag har en låda bak i bilen där grejor jag behöver ligger redo var det bara att klä om och hoppa in i bilen. 10 min senare stod jag utvadad i en av mina åar. Hade ett parti som jag hittils i år inte hunnit med att fiska av. Började i det stora selet i böjen. Kvällen var varm, svetten lackade där jag stod. Myggen surrade ilsket runt öronen. Men när jag är fokuserad på fiske kan jag oftsast skärma av mig från denna plåga. Såg en del mindre vak i utloppströmmen till selet. För att komma i position för ett kast blev jag tvungen att vada över. Men en liten superpuppa fiskade jag av strömmen. Flera harrar i mindre storlek högg vilt och frenetskt. Harren i denna år blir oftast bara 1-3 hg. Men med lättare grejor blir det en underbar upplevelse ändå. Fiskade av ån från selet ner till bron under dessa timmar. Lyckades få ett knippe harrar och nån enstaka öring med. Som en av de stora (Rolf Smedman) inom svensk flugfiskehistoria en gång sa. "Inte så många eller så stora, men fiskarglädje räknar jag inte i kilon".

I måndags (12 juli) upprepades proceduren. Hade några timmar till förfogande på kvällen och pånytt styrde jag kosan mot ån. Denna gång högre upp, där ån blir intressant ur flugfiskesynpunkt, från bron strax nedströms Bergsjön. Började fisket nedströms där strömmen rinner ut i selet som fortsätter ner till dammen. Tidigare år har jag haft ett fin fiske på relativt stor harr här. Precis i strömkanten finns det en djupare grop där harren brukar husera. Vattenståndet i ån har sjunkit undan regält nu samtidigt som temperaturen i vattnet stiger. Så nu gäller det att söka harren där den finner en tryggt djup i strömmen samtidigt som ståndplatsen har tillräcklig syresättning. Hittar man av dessa plaster kan harren stå tätt. Fiskade med en haröra. Mycket riktigt, efter bara några kast sög det i regält, tunga knyckar i spöet förklarade att det faktiskt var en av de lite större harrarna som hade tagit (upp mot 30 cm). Varsamt lossade jag flugan, höll harren i min hand mot stömmen så att gälarna fick gott om syre. Efter en kort stund piggnade den till, simmade ut och ställde sig i bakvattnet till mina stövlar. Graciöst stod den där, parrerade sin position i strömmen med de utspärrade bröstfenorna. Den violettsprakande ryggfenan stod i givakt och lystern från färgerna bländade min ögon. Efter en kort stunds samvaro försvann den nedströms, tillbaka till gropen och tryggheten. Gropen gav mig ytterliggare en harr i samma storlek som innan.
Färden fortsatta uppströms. Då och då hittade jag intressant smågropar, där jag lät flugan dansa över och då och då steg harren och tog. Den ljumma högsommarkväll gav mig ett halvdussin harrar.
Fisket i denna å tillalar mig mycket, här behövs inga 20 meterkast. Det är sällan jag kastar längre än 4-5 meter faktiskt. Med mitt lätta 6 fotspö kommer jag åt överallt samtidigt som känslan när fisket huggit är total. När det är lågvatten som nu, så är det effektivast att fiska uppströms med torrfluga i korta kast. Svettig om ryggen och myggbiten i nacken, men med ett leende på läppen återvända jag hem efter en lyckad kväll vid ån.

Bättre sent än aldrig som det heter i branchen. Skämt och sido så blev årets premiärtur till älven sen (7 juli). Detta mycket beroende på att vattenståndet varit högt i älven hela försommaren. Men denna dag tänkte jag att jag skulle göra ett besök.

Med ryggsäcken på ryggen och spötuben i handen cyklade jag ner till illrå. Där fortsatte jag till fots. Det var skönt, trots värmen, att få gå stigen ner till älven som förr i tiden. De senaste åren har jag genat med bilen från Skallvika. Denna korta promenad får en på nått sätt att slappna av, det blir en mjuk övergång till själva fisket där stor fokusering många gånger krävs. Promenaden gör mig mer fokuserad, sen är det ju en njutning och en otrolig känsla att få gå genom en skog som är vår. Hjortronblommorna hade knutigt sig och nu syntes små kartar.
Väl vid älven satte jag mig en stund vid eldstaden. Små tallplant hade slagit rot i hinken där vi tidigare eldat. Det var nu ett tag sen. Förr gjorde vi alltid en tur hit på midsommaraftonskvällen. Gjorde en eld, grillade korv och om vattenståndet tillät en kast i älven efter harr. Mindes tillbaka och grämdes lite över att traditionen hade blivit bruten. Där jag satt så bestämde jag mig för att det skulle bli ändring på det. Till hösten ska det sågas och byggas här. Träden ska ner och ett vindskydd ska upp.



Efter denna paus fortsatte jag mot stenkistan. Vadade försiktigt över sidofårerna. Blev nu påmind vilken otroligt vacker miljö dessa sidofåror. Här har flottningen inte fått härja fritt utan här ligger stora stenblock huller om buller helt ostört. I jämförelse med huvudfåran är denna del av älven en biologisk miljö av klass. Tyvärr finns det inte nån fisk här, inte har jag fått nån iaf. Stenkistan hindrar den större harren från att nå dessa fåror. En stor arbetsinsats skulle dock krävas för att få bort kistan och låta vattnet fritt få flöda. Tänk om man skulle få vara med om detta, att biologiskt återställa forsen till sitt ursprung. En dröm som jag hoppas blir sann i framtiden. Ska försöka slåss för det iaf.


Väl vid stenkistan insåg jag att fisket efter den grövre harren i groparna längre ut i forsen skulle bli svårt. Vattenståndet var fortfarande för högt. Men jag gjorde ett tappert försök iaf. Fick dock en del mindre harrar (<25 cm) längre in mot kistan. Trots det klena fisket var det skönt att få ha gjort premiären. Bara vattnet sjunker undan lite så ska jag nog lyckas lura upp nån av de större, vänta ni bara.

Det var ett tag sen nu, men denna underbara sommarkväll blev det av. Solen värmde, växtligheten prunkade och insekter svärmade. Sommaren var påväg in i sin finaste kostym. Högsommar har ju i alla tider varit förknippad med abborrfiske. Alla har vi nog minnen från fina abborrfisken från denna tjuva tid på året.
I sakta mak gled jag fram i båten på den blanka vattenspegeln, bakom mig hade jag en svartvit rappala i släptåg. En av mina favoriter, många fina abborrar är det genom åren som glupskt kastat sig över den. Stora repor i ytan berättar att en och annan gädda med har huggit. Kom bl.a ihåg 4 kg gäddan som jag fick ifjol när jag var påväg hem från sjön. I ett soligt och varm väder, ej gäddväder direkt, högg den ute på den fria vattenmassan. Lika överraskande som det va, lika spännande och kul var det att få bekräftat att det inte finns givna regler inom fisket. Man ska alltid prova även fast omständigheterna för den specifika arten man är ute efter inte stämmer perfekt, man vet ju som sagt inte rätt va de är så händer det.
Kvällen var så vacker att det nästan gjorde ont att störa den blanka ytan. Plötsligt utanför ett risvase hände det, en av sjöns större abborrar (ca halvkilot) hade än en gång fattat tycke för betet. Tunga stötar fortplantade sig genom spöet när det ilsket försökte göra sig fri. Men den satt bra och en kort stund senare kunde jag landa en så otroligt vacker skapelse. Kvällen var min där jag satt. Småfisk sprätte i ytan och solen värmde av sina sista strålar för kvällen när jag sakta styrde hem med ytterliggare ett ljuvligt minne att bevara.

En dröm för varje sportfiskare är att få ha ett alldeles eget fiskevatten, ett vatten som ingen annan har tillgång till dit du kan åka med vetskapen om att här får jag vara helt ensam med mina tankar och med mitt fiske. Jag har fått äran att lära känna en äldre man (KA) som just har fått uppleva detta. Han arrenderar några sjöar där han under lång tid planerat ut fisk, matat dessa fiskar och skött om dem som om de vore han egna barnbarn. I en av tjärnarna har han dessutom lyckats etablera en sjöpopulation av harr, vilket får annses som ganska sensationellt.
Nu så blev det ett tillfälle att få besöka dessa sjöar de sista dagarna i juni månad. Våren och försommaren har varit seg i dessa trakter med mycket snö och kyla långt in i juni, men nu var sommaren på G på allvar.
Dagen innan resan till sjöarna så fick jag möjligheten att pröva lyckan i den övre delen av Byskeälven. Denna del av älven där den rinner ut ur källsjön karaktäriseras av små korta forspartier med fina styrk och sel däremellan. Sträckan där jag hade tänkt förlägga fisket var biotopåterställd efter flottningsepoken och skulle enligt uppgift hysa en fin harrpopulation.

Förmiddagens besök gav endast några mindre harrar. Däremot besöket på kvällen gav ett fantastiskt fiske. Vid en nacke ett stycke nedströms fann jag en platt sten mitt på nacken där jag stationerade mig med vakande harrar runt om mig. Starx innan hade en kraftig åskskur dragit över (hittade en tät gran efter en stund som förhindrarde en total blöta), men ny tittade solen fram igen. Fisken var nu som tokiga. Flera fina vak blossade upp på nacken och i en liten sidoström mot andra sidan vakade det frenetiskt. Under en dryg timmes fiske med en torrflugefiskande superpuppa (grön) fick jag mellan 30-40 harrar, där många var mellan 2-5 hg. Helt fantastiskt. Jag kastade och drog fisk så att jag blev helt slut i högra armen. Det var länge sen jag upplevde en sådan huggaktivitet. En av harrarna var regäld välmående rund om magen, fylld med simullidae i tusentalet.

Torr i kläderna igen, trött i höger kastarm och med ett leende lämnade jag älven senare på kvällen. Nu gällde det att ladda om inför morgondagens möte med Hemligjaure.

Värmen dallrade när vi anlände till sjöarna tidigt på förmiddagen. Vattenytan låg blank och stördes då och då av förföriska vak. Det var som att naturen låg i spänd väntan på något, åskovädret var nog inte så långt borta. Men det tänkte vi inte på nu, vaken på sjön gjorde att det fanns annat att tänka på för stunden. Vi började fisket i den större av sjöarna. Här fanns det harr, öring och röding i samma vatten. Vi rodde sakta runt på sjön, med både spinnare och fluga på släptåg. Ibland vakade det i närheten av båten och då gällde det att vara beredd på att snabbt annalysera vakriktning och få flugan i position.

Jag hade ett jätte trevligt fiske efter harr där jag satt i båten, fick halvdussin talet och flera var på dryga halvkilot. Det roliga var att dessa sjöharrar har en annan kroppsprofil än den strömstatinära harren har. Dessa sjöharrar är mer långsmala i kroppsformen. Efter att ha rott runt ett bra tag på sjön så pockade kaffenerven på uppmärksamhet. Vi rodde i land och gjorde eld för kaffekok. Medans elden brann smög jag mig iväg ett stycke, hade nämnligen sett några fina vak innen bland näckrosen i en vik alldeles i närheten. Efter en stunds spanande, vakade fisken inom räckhåll för min nattslända. Snällt steg den i första kastet. Ytterliggare en 5-6 hg harr till handlingarna. Varsamt höll jag harren i vattnet tills dess den fått krafterna åter. Kände kaffedofter från elden och återvände till mitt sällskap.

Vi drack kokkaffe, grillade korv och pratade om fisken och fisket i sjöarna. KA berättade den ena efter den andra helt otroliga fisket som utspelat sig i sjöarna nder åren som gått. Om episoder där borrhålen varit för små för pimpelöringar på över 3 kg. Hur näten blivit söndertrasslade av gigantiska rödingar under avelsfisket på hösten. Bland annat så berättade han att den största öring som fångats i sjörna vägde 6,8 kg. Tänk den på fluga, hemska tanke.
Efter fikat gjorde vi en sväng till på den större sjön. Själv blev jag utan medans R. fick en skaplig öring på knappa kilot. Den tog på en spinnare som han har ett gott öga för. För några år sedan så fick han nämligen sin största öring i sjön på just den spinnaren, öringe vägde smått otroliga 5,2 kg.
Nu började det mörkna mer och mer borta i horosonten. Åskan var i antågande. Vi rodde i land, hämtade de andra årorna till båten i den mindre av sjörna och knatade den korta biten över åsen som skiljer dessa två sjöar åt. KA rodde med bestämda årtag ut mot matningsstället i sjön. Bägge sjöar har små matningsstationer där pellets pytsas ut till fisken med jämna mellanrum. Så fisken har de gott här och många är regält välgödda. När vi kom fram så sa KA att vi kulle kika ner i vattnet medan han slängde en näve med foder i vattnet. Sakta sjönk pelletsen ner i vattnet och som stora vålnader steg rödingen från botten. Jag trodde inte mina ögon, 2 meter under mig simmade ett stim av gigantiska rödingar. Säkert 20-30 stycken, med utspärrade vitkantade bröstfenor såg de ut som hajar som patrullerade kring sitt byte. De största uppskattades vikten till närmare 4 kg. Helt otroligt! KA sa att jag skulle knyta på en stor sjunkade fluga. Letade febrilt bland mina askar och hittade till slut en med ögon. Den va rätt tung så den skulle merd säkerhet sjunka en bit ner i vattnet. Förhoppningsvis tillräckligt för att rödingen skulle fatta tycke. Med darrande händer la jag kasten bara 3 m ut mot stationen. Lät flugan sjunka en kort stund innan jag med små ryck drog flugan genom vattenpelaren. Hann bara göra några få ryck innan det small på av de grövsta. Spöet bugade sig och spötoppen pekade rak ner i vattnet. Med tunga knycka ruskade rödingen på hyvudet i några sekunder innan den blev irriterad och drog iväg. Oj oj så den trog iväg. Men krampaktiga tag om spöet kunde jag inget göra. Det var bara att hålla upp spöet så mycket jag orkade och så fick rödingen gå. Nästan hela fluglinana i ett nafs. Jag pumpde tillbaka fisken mot båten innan det på nytt upprepades, ut mot djupet igen. Så höll vi på ett tag innan den började bli trött. Nu gick den mest i ytan och bulade runt. Några rusningar under och runt båten hann den med oxå. Dessvärre var det inte bara rödingen som började bli trött, kände nämnligen själv hur mjölksyran började sprida sig i underarmen och handleden värkte. Allt gick dock vägen och jag kunde lyfta in en fet röding på ca 2 kg. Lyckan var fullkomlig och jag sken som ett barn på julafton. Vilken röding!

Fisket fortsatte i rasande fart. Medan jag höll på att drilla min röding så hade en annan fattat tycke för R spinnare. Samma visa denna gång oxå, först långa rusningar ut mot djupet följt av cirklar runt båten. Inom loppet av en halvtimme fick vi 5 rödingar, varav inget understigit 1,5 kg. Vilket otroligt fiske!

Åskan drog allt närmare och under rodden över sjön tillbaka satt jag i mina drömmars värld ock längtade tills dess jag på nytt skulle få göra ett besök till Hemligjaure.

De senaste årens fisketurer till Borga med omnejd har bjudigt på snabba kast och som oftast behov av en plan B. Årets först tur var inget undantag. Istället för en mysig tältvistelse vid ett brusande vattendrag blev det en knarrande liten stuga på en camping. Men de funkerade ändå, en liten annorlunda upplevelse bara.

Medans vi satt och drack kaffe efter det att vi stuvat in alla grejor i stugan så komm vi fram till (mamma, pappa och jag) att den stugan vi skulle sova i de närmaste nätterna var exakt den samma som vi hade under en påskvistelse här för dryga 25 år sen. Så det kan gå ibland.
När kaffesuget hade stillats var det dax för att stilla den allra värsta fiskeivern. Efter förra årets fina fiske i en fin ström i närheten bestämde vi oss för att förlägga em fiske där. Väl vid strandet av detta i fjärran brusande kristallklara vattendrag spred sig en känsla av lycka under skjortan på mig. Trots så många besök till denna den vackraste av all fjällbyar, så blir jag lika lycklig och tacksam att få chansen att vistat här varje gång det sker. Vädret hade faktiskt bättrat på sig. När vi anlände (en anledning tillvarför det fick bli stuga denna gång) regnade det av till och från där kvicksilveret endast orkade upp till +8. Men nu hade skurarna avlagit, solen tittade fram och fingrarna börjde få liv igen.

Eftersom det inte var nån vakaktivitet i strömmen började jag fisket med en förtyngd haröra. Det svek mig inte förra gången och det skulle visa sig att den inte skulle göra det denna gång heller. Ganska omgående kände jag ett regält hugg ute i kanten till djupfåran mot den andra stranden. Tyvärr lossnade nymfen efter några sekunder, men det räckte för att adrenalinet skull pumpa till och få hjärtat att öka sin pulsfrekvens. Nötte på en stund till och fiskade av noga på ett klassiskat våtflugemaner. När jag tillslut närmade mig det heta nackområdet i strömmen, kom det där sköna stötet i spöet som förkunnande att ytterliggare en öring hade fattat tycke för nymfen. Omgående rusade den nedströms korta stycken, men ryggraden i spöet tömde kanska snabbt på öringens krafter. Sakta gled en sån otroligt vacker öring in mot grästyvorna i strandkanten. Jag höll på att tappa andan. Mamma, som stod i närheten och ahde besködat drillen, sa "ta reda på den där så vi kan äta färsk fisk till middag", men jag kunde inte. Det tog verligen emot att enda livet på denna skönhet, så varligt tog jag ut nymfen, höll öringen försiktigt där i vattnet så den fick hämta krafterna åter. När den kände sig redo så gled den sakta tillbaka ut i strömmen. Kvar satt jag, lycklig med ett stort leende på läpparna.

Efter denna fina start på turen återvände vi till stugan för att fixa lite käk. Jag stod för menyn och eftersom det var den 21:a idag så ville jag fira lite extra. Marinerad fläskfile, potatisgratäng och grönsaker satt som en prick över i:et. Med paltkoman allt närmare bestämde vi för att dra iväg på ett kvällsfiske genast. Planen var att forts längs ån nedströms sjön och vägen. Pappa och jag fiskade oss sakta nedströms. Vid en kraftig böj alldeles intill vägen hade jag en regäl öring på några få sekunder innna den lossnade. Grämde mig över detta, för den kändes verkligen fin. Såg en skymt av stjärtfenan och den skvallrade om en grov öring. Ett problem här var att den kraftig strandnära ström som låg ivägen för djupgropen längre ut, gjorde att flugan endast fick några få sekunders fri drift innan strömmen tog tag i linan. Mothugget blev därför inte perfekt vilket kan förklara den förlorade fisken. Men jag kände mig nöjd ändå att ha läst av vattnet rätt och presenterat flugan (montana stl 10) på ett sånt sätt att den större erfarne öringen högg. Vid 01-tiden frös vi så om fingrarna att vi gav upp och återvände till stugan. Trots kylan (0 gradigt) så värmde den ljusa fjällnatten själen och gjorde vandringen tillbaka till bilen otroligt minnesvärd.


Dagen efter fortsatte det fina vädret, men nu med en bitande nordvästan. PÅ eftermiddagen kändes okej i solen , men kvällen blev åter kall. Fisket gick trögt, trots att vi provade olika ställen där vi tidigare haft fina fisken (tältplatsen vid bron, åkorsningen och strömmarn vid lillön). Insektsaktiviteten var istort sett noll och vaken få. Men trots det magra resultatet fiskmässigt fick vi som alltid full valuta av besöket hit. Det sista vi gjorde här var att åka omkring och titta på alla otroliga stugor som folk satt upp. Tomter till salu finns och drömmen om en stuga här väcktes på nytt. Men de få vänta, nu ser jag bara fram emot nästa besök hit som inte lär dröja allt för länge.