oviksmange

Efter flera år av väntan pga andra mer eller mindre konstiga orsaker som förhindrat en tur hit var det så äntligen dax. Gårdagen stormoväder hade bedarrats och vädret hade stabiliserats sig något.

Plan A var en delsträcka längs Höga Kustenleden. Eftersom vädret skulle bli allt annat än lockande för en något längre vandring fick det bli plan B istället, en kortare tur till Vändåtberget inkl övernattning.

Äntligen, efter flera försök fick vi nu äntligen fyr på högen! Dagen före sista april!

Så var de dax för en kort påskferie till Arvidsjaur. Påsken var sen i år vilket medfört att våren hade gjort entre med varmgrader, dålig snö och barfläckar.

Nattens minusgrader hade skapat en skare som bar både mig och den efterföljande pulkan där jag skidade fram på den översnöade traktorvägen. Trots att klockan endast var strax efter halvåtta på morgonen stod solen redan kanska högt på himlen och värmde vårskönt denna dag i början av april.

Bröt upp från tristessen vid datorn och tog mig en skidtur till Bågaliden. Bågaliden är ett liten naturreservat på en hög bergsplatå ca 1,5 mil väster om Hemling. Startade vid Uddersjön, går en skoterled nämligen förbi reservatet, och gnetade mig iväg på träskidorna. Vädret denna dag var som en typexempel av ett klassiskt aprilväder, sol varvades med blåst och riktigt kraftiga snöbyar. Men så otroligt skönt de var att skida fram, njöt för varje stavtag.

Efter många års väntan var det så dax igen, att gå en stugvärdskurs i STSs regi. Denna gång i Storulvån 6-1o mars.

Redan i början och mitten på November slog vintern till med full kraft...

Hmm de dröjer innan man får trä på masken på kroken för att försöka locka storabborren.

Bladvassen bugar inför vintern...

Dörren till den gamla höladan vid åkern måste kanske lagas...

Fina skuggor på huset....

Frostbiten fönsterruta på garaget...

Tur det numera finns vatten i kranen...

En skorsten bara...

Snart har bäcken frysit...

Snön har lagt sig...

Fullmåne...

Fåglarna är matade...

En gråmulen, kall oktober dag tog jag flugspöet och gick den lilla stigen ner till ån. Kände mest för att komma ut en stund, kasta några kast och om lyckan var framme kanske på lossa flugan ur munnen på en harr en sista gång innan vintern kommer med snö och kyla.

Jag provade först längst upp där forsen mynnar ut i en lugnare stryk. Tidigare under sommaren var denna plats en säker plats, det stod alltid fin harr precis där forsen mynnar ut. Men nu var det helt tomt. Höstens intåg hade gjort att vattentemperaturen sjunkit och harren förflyttat sig till djupare och långsamtflytande partier av ån.

Bävern har åter hittat hit till ån. På andra sidan såg jag flera björkar som fått känna vid bäverns vassa tänder.



Längre ner där ån gör en böj i en pool fick jag kontakt med harren. En förtyngd haröra gjorde susen. Lyckades kroka och återreturnea några skapliga exemplar kring 25 cm.



Jag frös om fingrarna med var varm inombords. Ett kort besök till ån i sen höstskrud vad precis vad jag behövde. Dagen efter hade landskapet bäddads in i fem cm nysnö. Vinterns först framryck var ett faktum och en lång vinter med drömmar och planerande stod på dörren.

Hade varit till rödingtjärnen och beskådat en enastående rödinglek full av färger och kamp om revir och partners. Påväg hem stannade jag till vid ån, strax nedströms utloppet ur sjön. Jag ville testa om det fortfarande stod harr i gropen längst ner i strömmen. Dagen var otroligt fin, solen sken från en nästan klarblå himmel och någon vind existerade inte. En och annan bäckslända passade på att utnyttja den korta värmen som solen lyckats värma upp på eftermiddagen för en liten kläckning.

Försiktigt närmade jag strömmen. Ville göra så lite väsan av mig som möjligt, fisken står oftast mer strandnära än vad man tror. Med korta kast la jag nymfen snett uppströms, lät den sjunka ner ngt och gjorde sen små lyft för att imitera en stigande nymf för kläckning.

Den mindre harren var på allerten, krokade av ett halvdussinet rätt omgående. Ökad kastlängden något och gick några steg längre nedströms. Allt eftersom jag närmade mig djupgropen steg spänningen. Erfarenheten säger mig att det brukar står fin harr där. Problemet var bara om de var på hugget, annars skulle den mindre och mer ivriga harren hinna före.

Idag stämde alla parametrarna för ett lyckat fiske. Kastet gjordes på korrekt sätt, nymfvalat var de rätta och den större harren var huggvilligt. Harr gick och bökade ute i strömmen en stund innan den snällt följde med in. Några meter från stranden såg jag en violoettblå ryggfena skära vattenytan som en smörkniv. Den var stor för att vara här i strömmen. Det blev en nervig minut av små hopp och korta rusningar innan jag vågade styra in harren mot strandgräset. Jag blev verkligen förvånad, en rikigt gråharr på minst 35 cm. Definitivt största hittils i den lilla strömmen.

Satte mig i gräset och njöt några minuter av den fortfarande värmande solen. Kände en enorm glädje och tacksamhet över mötet med gråharren i strömmen. I tiden nu med mycket ovisshet och oro så är det stunder som dessa som håller mig gående. Utan detta liv vore det inget leverne för mig.

Med röd/gul färgade bukar och utspända vitkantade fenor simmade rödingarna majestätiskt och förföriskt runt varandra över de rengjorda bottenstenarna i de turkosfärgade vattnet. Solens bleka strålar tillsammans med den blanka vattenytan gjorde att jag såg rödingarna glasklart genom kameralinsen. Jag vågade knappt andas. Jag var rädd över att jag skulle bli upptäckt, där jag stod beredd med kameran tätt bakom en tall vid stranden. Men risken för att bli upptäckt var liten, rödingarna hade annat att tänka på. För det var rödinglek i skogtjärnen denna sena septemberdag!






Kring rödingarna kretsade mindre stim av betydligt mindre bäckrödingar. Då och då blev den större rödingen irriterad och jagade bort bäckrödingen. Men det går inte, bäckrödingen har kommit till tjärnen för att stanna. Jag bidrog till fiskvården genom att plocka upp några bäckrödingar på fluga. Trots att även de endast hade öga för varann så steg de emellanåt till min lilla svarta torrfluga.

Jag glömmer aldrig den första gången jag kom i kontakt med Lars-Åke Olssons första böcker, Ur min flugask och Flugfiske i fjällen. Fascinerande läste jag böckerna och drömde mig bort till mina drömmars vattendrag. En speciell händelse var mötet med ekorrflugan. Lars-Åkes egen imitation av en nattslända. En fluga som betytt mycket i mitt eget fiske.

Nu satt jag i bilen och var snart framme i Gimdalen. Jag skulle få möjligheten att i mitt yrke som biolog få möjligheten att träffa Lars-Åke Olsson, en av frontfigurerna i svenskt flugfiske. Passerade Idsjön som helt blank hälsade mig välkommen till bygden och till Idsjöströmmen.

Mötet med Lars-Åke var långt, avslappnat och mycket intressant. Vi pratade om allt möjligt som rör flugfiske, men mitt intresse var Idsjöströmmens historia. Berättar inte mer utan det kommer förhoppningsvis i tryckt form fram över. Efter en inspirerande eftermiddag tillsammans väntade givetvis lite fiske i strömmen.

Jag hittade en fin tältplats strax ovan det gamla båthuset, en bit nedströms bron. Kvällen var lugn med ett vackert väder. Såg att det kläckte lite med, så det såg lovande ut.

Vadade ut strax nedströms den lilla ön. Vattnet var glasklart som den bästa ginet och alger på stenen lyste klargrönt. Bottentopografin varierade mellan grunda klackar till djupare hållor, allt omgivet av sten i olika storlekar. Effekten av ett omfattande biotiopvårds arbete i strömmen syntes alltså över allt.

Inga vak syntes så jag knöt på en haröranymf storlek 10. Hade ett par givande timmar i strömmen. Nymfen spelade ut sina kort väl och resultatet blev ett koppel med fina harrar mellan 30-35 cm.

Vaknade till ännu en höstdag vid strömmen. De blåste ganska friskt, men solen kikade fram emellanåt. Njöt frukosten på en nipa intill strömmen. Planerade förmiddagens fiske. Visste att det skulle komma en front med regn, så jag gissade att jag hade kanske 3 max 4 timmars fiske framför mig.

Bestämde mig för att prova strömmen närmast uppströms tältplatsen. Jag började fisket med samma lyckosam strategi som igår. Men efter en stunds fiske med endast mindre harrar som resultat bytte jag strategi. Kom ihåg från gårdagens samtal med Lars-Åke att en av hans fem favoritflugor i strömmen var en March Brown stl 10. Bytte fluga och bestämde mig för att utöva ett klassiskt nedströmsfiske med våtfluga. Började fisket precis vid skummet efter tröskeln och fiskade mig successivt nedströms till nästa tröskel.

Jag var långt utvadad och fiskade av den djupare fåran. Den nya strategin gav genast resultat. Fick harr på harr. De flesta kring 30 cm. Men jag fick också uppleva det underbara att få avkroka en av strömmens verkliga drottningar. En purpurskimrade skönhet på 42-43 cm fick vila i min hand. Höstens kalla vatten fick harren att snabbt kvickna till och långsamt glida ur min hand. Länge stod den kvar i bakvattnet av mina vadare. Vi stod och tittade på varandra innan harren bestämde sig för att återvända till djupfårans trygghet.

Lars-Åke och Idsjöströmmen gav ett djupt intryck på mig, att finns bara den rätta glöden och engagemanget så är allt möjligt. Gäller bara att ha tålamod! Lars-Åke hade dessa egenskaper och Idsjöströmmen blev resultatet. En dröm för oss flugfiskare!

 

 

Trots att de gått några år sen jag sist besökte Vojmån så var de mesta sig likt. Jag var ju här i och för sig för 3-4 år sen tillsammans med min familj, men då var vi endast vid grusgropen längre ner. Nu stod Lars och jag vid selet, ett stycke uppströms fiskecampen, selet där jag invigdes och omfattades på riktigt av flugfisket livslånga passion.

Vi blickade ut över den blanka vattenytan som ibland krusades till av kraftiga vindbyar. Allt var lugnt, inte ett vak syntes. Ett stycke in i september hade nu fått björken att sakta ändra kostym, från den fräscha gröna till den matta gula. Molnen vandrade över himlen, som då och då skingrades för att en kort stund släppa fram solens strålar. Luften var hög, det luktade höst.

Medan vi stod där och blickade ut över selet kom minnena tillbaka till mig. Jag minns fisket som utspelades här sommaren 1989. Endast 16 år gammal och en verklig rockey inom flugfisket blev detta möte med Vojmån det första riktiga mötet med gråharren. På den tiden var det inte lätta kolfiberspön eller andningsvadare med kängor som gällde, utan tunga glasfiberspön och vadarstövlar i gummi. Jag blev nostalgisk, måste leta fram spöet på lagorn när jag kommer hem.

Åskmolnen tornade upp sig och harren vakade intensivt. För att nå den vakande fisken fick jag utföra riskfylld vadning. Ibland gick jag lite för långt ut, kände hur sanden under fötterna rann iväg och jag inom några sekunder skulle tappa fotfästet och driva iväg med strömmen. Då backade jag några steg och faran var över. Ibland hände det att under själva kastandet rann vattnet in över kanten på vadarna. Kallt först, men efter en kort stund varmare. Men jag brydde mig inte ett dugg, min fokus var på vaken ett stycka längre ut på selet. Jag hade stor fiskefrossa!

Fisket denna magiska timme, innan himlen öppnade sig och blixtar och regn fick regera fritt, blev helt magiskt. Jag fick fisk i nästan varje kast. Jobbigt blev det kom jag ihåg, för proceduren var komplicerad. Djupt utvadad med en stor harr i andra änden och med höjd armföring fick mjölksyran att rinna till. Pappa fick agera håvare. Ett halvdussinet granna harrar fick jag på en liten Adams irresistible storlek 14. Toppen blev en harr på 9 hg och en öring på nästan 8. Kanske inte så imponerande i dagens läge när fisketidningar gång på gång publicerar artiklar om fantasifisken efter harr från nått avlägset fiskeparadis i norr. Men för mig var det stort. Jag levde länge på denna magiska upplevelse.

Hur gick fisket denna härliga septemberdag då? Jodå, hyfsat i alla fall. Selet gav inget, men strömmarna ett kort stycke nedströms jag två skapliga harrar för min del kring 35 cm sträcket. Bägge tagen på torrt (Europa 12:an). Vi upptäckte några nya stället också, nya strömmar med förhoppningsvis gömda dolda hemligheter. Efter att ha släppt av Lars i Åsele, blev jag ensam med mina funderingar. Efter en stund rattande då dagen sakta övergick i natt insåg jag att varför har jag inte gjort detta tidigare? Att bara över dagen åka upp till vojmån, kanske sova över en natt inte mer. Bara göra en kort spontan fisketur när suget att komma bort är som störst. Detta måste jag göra igen, det är trots allt bara ca 20 mil enkel väg till ån.

Ibland faller alla pusselbitarna på plats, och de man är ute efter går som på räls. Som denna eftermiddag vid älven tex. Har gjort otaliga besök i sensommar men liksom inte haft marginalerna på min sida. Men idag hade jag de verkligen, stolpe in. Och det var inte de vanliga djupgroparna som lämnade ifrån sig harr av den grövre kalibern utan nyfunna ståndplatser som gjorde det. För var tur jag gör lär jag mig nått nytt.

Den första fina harren kom jag i kontakt med i nedre änden av forsen. Sedan tidigare vet jag av två större gropar, men eftersom det nu fortfarande är lite för mycket vatten för att nå dit så provade jag bakom en större sten bara 5-10 m uppströms dessa. Hade först två påslag utan att kunna fästa kroken, men i tredje stegen satt den. Genast kände jag att det inte var nån av de annars så vanliga harrarna kring 25 cm. Tunga stötar fortplantade sig genom spöet. Harren spände emot så rejält att jag var tvungen att släppa ner den lite i forsen. Men så småningom så kunde jag styra in den mot strandkanten där jag försiktigt slöt håvens nät omkring harren. Med utspända fenor som blänkte grönviolett kippade harren efter syre. Rusningarna och de akrobatiska hoppen ute i starkströmmen hade satt sina spår. Försiktigt lossade jag flugan, lät harren vila sin buk mot min hand i vattnet till dess den hade kvicknat till så pass att den av egen maskin simmade ut i lugnvattnet bakom en sten vid strandkanten. Själv satte jag mig ner i gräset, kall om händerna men varm inombords. Efter nångon minut såg jag, den 36-37 cm stora, harren glida vidare utom synhåll, men fullt återställd.

Den kalla nordvästan bet på regält, såpass att solens strålar föga värmde kinden, där jag balanserande på hala stenar tog sikte på stenkistan ett stycke uppströms. Tänkte för mig själv att jag måste ju försöka med groparna ute i strömmen. Detta trots att jag visste att vattnet fortfarande var för högt för att enkelt kunna kontrollera linan och flugan. Strömmen mellan mig på stenkistan och groparna var för stark och snabb, vilket gjorde kasten näst intill omöjliga. Flugan draggade omgående i nio fall av tio. Efter säkert ett hundratal kast med värk i höger underarm gav jag upp.

Istället vände jag mig om och prövade i sidofåran. Till min stora förvåning och glädje, uppenbarade sig en virvel där flugan var. Tyvärr var jag för seg och missade mothugget. Men några kast senare satt den. Min första riktigt fina harr i denna fåra, 31 cm. Inte illa de inte! Nöjd så kom tanken att kanske bege sig hemmåt. Fötterna var kalla efter den myckna vadandet. Några kast till ändå kanske. Blickade åter mot huvudströmmen, la ett kast precis i kanten mot huvudströmmen. Bara 2-3 från stenkistan. Genast steg en harr, och precis som vid gropen längre nedströms kände jag den där underbara känslan då man vet att en bättre harr har tagit. Klok som ett lamm, spände harren ut sina fenor och lät strömmen göra jobbet. Jag fick bara snällt släppa iväg harren ut i starkströmmen, resa på mig och följa efter. Att bara tjurhålla emot är ingen vits, risken är bara stor att harren går lös. En bit ner efter kistan finns små fickor med lugnt vatten längs med kistan. Jag tog sikte på en av dessa. Harren hoppade livligt medans jag själv balanserande försökte följa efter. Tog de försiktigt, ville inte strula som sist. Har fortfarande ont i vänster hand efter den vurpan bland sylvassa stenar. Efter lite lirkande kunde jag pånytt försikigt lossa flugan och returnera ytterliggare en harr i samma storlek. Flugan för dagen var en E-12:a med grön kropp.

Under vandringen hem så kom känslan över mig. Vilken grej det är att få ha möjligheten att i vårt land där annars majoriteten av de större vattendragen är utbyggda av vattenkraften, kunna vandra några km genom en skog som tillhör min familj, nå en påverkad med dock otämjd fors och kunna fiska efter fin harr. För mig är detta sann livskvalite, något som är ovärderbart. Det är underbart att vara flugfiskare!

Att utforska nya fiskeplatser är alltid lite extra spännande och ger en ett extra litet pirr när man är ute på fiskeäventyr. Har man tur kan man ju springa på något nytt smultronställe, ett ställe där få fiskare tidigare varit och där fisken vakar ostört.

Älven hemmavid har flera strömmande partier som jag fortfarande inte undersökt mer noggrant. Otast blir det mest att ett fiskebesök längs älven blir till ställen som jag känner till bäst. Chanserna till nappatag är ju då oftast större. Men just denna dag (23 Augusti) så tänkte jag utforska strömpartiet uppströms Skallvika.

Efter att ha parkerat bilen längs med vägen, började en mödosam vandring över hyggen, åkermark och genom bitvis svårgenomtränglig snårskog. När jag väl stod vid strankanten möttes jag av en angenäm syn. Selet övergick till ett stryk, ett stycke som verkligen luktade harr innan forsen tog vid. Just detta stryk gjorde mig uppmärksam och intresserad. Men en haröranymf på taftsen fiskade jag av kanten på stryket. Tyvärr hade jag bara stövlarna på mig så något vad var inte att tänka på eftersom älven krävade vadarbyxor vid vadning. Men trots detta lyckades jag få några skapliga harrar mellan 28-32 cm på kort lina just i kanten av stryket. Inga jättar men glädjen var ändå stor över att ha funnit en ny vacker och intressant fiskeplats i älven.


Jag fortsatte att fiska av intressanta ståndplatser nedströms. Det strömmande partiet gjorde en S-kurva innan selet uppströms H.forsen tog vid. Trots bitvis kraftiga vindbyar hade jag en angenäm dag vid älven. Fisket gick något trögre nu efter den fina starten. Men just idag gjorde det inte så mycket. Glädjen över att ha upptäckt denna vackra plats överöste den skrala avslutande fisket.

Efter att ha summerat den gångna veckan är det bara inse, att hösten verkar vara här. Lite i tidigaste laget kan man tycka. Enligt SMHI så ska hösten normalt komma kring den 10 september, men i år verkar den ha haft bråttomt. Flera nätter så har temperaturen varit och dansat kring nollan och dagarna har karaktäriserats av nordliga kalla vindar där kvicksilvret knappt orkat upp över +10.

Jag gjorde en fisketur till älven i måndags (lördag idag, 28 augusti). Vädret var skapligt då, solglimtar och inte så blåsigt. Väl vid stenkistan så kunde jag glädjande inse att vattenståndet hade sjunkit undan något, så nu fanns chansen till att nå de större harrgroparna längre ut i strömmen. Men fiskaet gick trögt, inga av de större ville stiga trots att jag verkligen "nötte" på. Fiskade av de intressanta ner strandnära ståndplatserna med, fick några mindre harrar (< 25 cm). Provade också groparna längre ner vid utflödet i selet. Dessa hade jag hittils inte kunnat nå, pga det höga vattnet gjorde vadning näst intill omöjlig. Fick några mindre trots allt. Men för ett mer effektivt fiske här måste vattnet sjuka undan än mer. Jag får förlita mig på att september kommer att bjuda på sådant där höstlågt vatten som vissa år kan inträffa.

Insåg, medans jag stod utvadad i den starka strömmen, att stora delar av detta utlopp i selet var outforskat. Den enda stället var ju där jag nu stod, men en bit längre ner såg det verkligen intressant ut med. Dit går det dock inte att vada, utan då måste jag ha någon form av flytetyg isf, typ flytring eller båt. Men nu var ju tanken född så nu måste detta utforkas inom en snar framtid.

10 aug

Regnade hela natten och morgonen. Kl10 gav jag upp, drog till Tännäs, och fortsatte mot Rogens naturreservat. Fixade lunch vid en av större sjöarna i området. Vid 13 snåret så sprack de äntligen upp. Gick leden mot V. Abborvikarna. Fortsatt längs östra stranden mot vattendraget som sammanbinder Östra med Västra sjön, men de var inte fiskbart. Kom så småningom till Östra sjön, jag stannade till ute på en långsträckt udde. Solen kom fram och sporadisk vak uppenbarade sig. Försiktigt, såg att de tog flygmyror. En vak kom inom kastavstånd, placerade flugan strax intill i vakriktningen. Harren steg genast upp och tog flugan kraftfullt. Svalde streaking caddisen helt, men de gick bra och jag kunde återreturnera den knappa 35 cm stora harren.  Såg några fler vak med. Fortsatt längs stranden mot norra änden av sjön. Fotade kläckande dagsländor (D. Danica o baetis).

Stannade på en udde där båten låg. Helt blankt, såg stora kraftiga vak en bit ut. Vadade ut så långt jag kunde, men de var fortfarande för grunt, nådde inte. Nu skulle jag haft min flytring, eller ha hyrt en båt. Få återkomma imorgon istället, då med båt.

11 aug

Kom igång med fisket sent idag, tränade lite på fm. Målet var på nytt Ö abborrviken men nu med båt, vaken från gårdagen satt fast på näthinnan. Men väl på Tännäs fiskecenter fick jag reda på att det gällde ett speciellt flugfiskekort där, som jag tydligen inte hade. Så de fick bli V. abborrviken i stället. Vädret var kanon, solen kikade igenom molnen emellanåt och de var endast en svag vind o +20. Efter den korta vandringen på knappa 1,5 km stod jag vid bryggan och blickade ut över sjön. Med alla dess vikar så skulle de inte bli helt lätt att hitta fisken. Men strategin först var iaf att sakta ro runt relativt strandnära och spana efter vak, med både hörsel o syn. Skulle fisk vaka mer frekvens någonstans var de ju bara att ankra upp. Hade fluga på släp, av två anledningar. Dels kan ju den större harren hugga och dels så är man snabbare med på noterna om ett vak skulle uppenbara sig intill. Bara dra upp och lägga ut. Just detta inträffade faktiskt redan i den första viken. Medans jag rodde tyckte jag mig höra ett vak. Det blåste något vilket gjorde att vattnet vågade sig något vilket försvårade en eventuell upptäckt av ett vak. Jag stannade upp och lyssnade igen. Plump! Ett ganska kraftigt vak i närheten. Rodde ett stycke till in i viken. Plötsligt såg jag vaken, endast knappa 15 m från båten. Drog snabbt åt mig spöet, upp med linan och direkt ut igen precis där vaket var alldeles nyss. Reaktionen väntade inte länge på sig. Harren steg igen och tog kraftfullt min fluga (streaking caddis stl 8). Av motståndet att döma var det en fin harr. Harrligt gick bara o bökade på kort lina, inga direkta rusningar. Vattnet var klart och snart fick jag syn på harren. Skoj, de var en riktigt fin en. Harren graciösa ryggfena glittrade violett-blått i vattnet. Strax därpå slöt håvgarnet om den 40-42 cm stora harren. Underbart, vilket början!

Fortsatt min rodd. Stannade vid ett vindskydd några vikar längre bort för middag, de skulle bli kokt harr. Men det var fullt med grejor så jag tog en eldstad längre ut på udden. Fixade käk och tog de lugnt i ett par timmar. Rensade harren o den var proppfull, ca 50 % med skalbaggslarver (Dinocras sp), och ca 50 % av en svart fluga med extremt långa framben. Trots detta tog den en stor nattslända. När harren inte är selektiv är den en tacksam flugfisk. Njöt av fisklyckan och ödemarken. Solen kikade fram och jag slumrade till där jag låg i riset. Fortsatte fisket, men varken såg eller hörde nått vak. De hade börjat blåsa mer nu också, molnigare med. Eftersom inget hände, smidde jag en plan B. Skulle återvända till viken där jag fick harren och invänta att vinden avtar. Fanns det en kan de ju finnas fler tänkte jag. Men lugn yta skulle de också bli lättare att spana av en större vattenyta. Skymningen kom men inget vak, de enda som hände var att en lomfamilj förde ett oherrans väsen längre in i viken. Strax innan de mörknade gav jag upp, något besviken att de inte blev lite mer vakaktivitet nu när ja hade båt. Få kanske göra ett nytt försök imorgon, i Ö. abborviken!!

12 aug

Dagens utgångspunkt blev parkering till Rogens naturreservat. Första turen gick längs leden mot Rogen, men stannade till när leden nådde Öster Vingarna. Det hade regnat hela natten och förmiddagen, men nu hade de upphört och molntäcket tenderade att lätta. Vek av leden och styrde mot första udden. Strategin var att uppsöka just uddar, detta pga. av att dessa brukar vara bra tillhåll för passerande fisk och sen brukar växtligheten vara glesare vilket underlättar kastandet. Väl på plats hann jag bara börja packa upp innan jag hörde det första vaket. Fisken fick vaka sig trygg en stund medans grejorna gjordes i ordning. Knöt på en myra. Hade tidigare sett på ytan flera av de steklar som harren från gårdagen hade haft i sin mage. Under en period av kanske en halvtimme hade jag 4-5 påslag varav några var från fin fisk. Men jag fick inte fast dem. Bekymrad satte jag mig till rätta mot en tall. Jag behövde en paus. Kände att min fokusering inte var på topp (sov dåligt igen) sen var flugan svår att se pga. vågorna reflexer. Till slut lyckade jag iaf fall få 2 harrar, men bägge var under 30 cm. Vaken runt udden kom som i vågor, det verkade som harren gick i mindre stim. För ibland kunde det vaka 3-4 fiskar inom ett mindre område o sen blev de lugnt i 10-15 min. Fortsatte mitt fiskarfänge mot västra vingarna. Hittade en lucka i närmaste vik där jag ställde ner ryggan o väntade. Strax därpå uppenbarades nga mkt fina vak, 3-4 st inom 2 sek. Såg ut som harren jaga de nått. Tyvärr nådde jag inte riktigt och därmed uteblev det någon kontakt. Spännande dock! Magen kurrade och jag återvände till parkeringen. Medans jag fixade mat fick jag främmande. Nga renar kom bara 5 m ifrån innan de upptäckte att det var nått som inte stämde o de brakade därifrån. Efter maten hade jag bar drygt 1.5 h innan de skulle bli mörkt. Hade först tänkt Ö abborvikarna, men de kändes långt. Gick istället till Ö vingarna men nu till viken där båtarna låg. Skymningen var bedårande vacker. Kokade kaffe på en udde medans jag väntade på kastbara vak. Såg några riktigt fina vak längre ut. Blev inget av det. Utan att ha kastat på nått vak återvände jag till parkeringen o hemfärden.

13 aug

Smhi hotade med regn idag så jag klev upp i ottan o begav mig i riktning Rogen. Bestämde mig att besöka Ö vingarna igen. Blev så förtjust i udden som jag var på igår. Med ryggan på ryggen fylld med vad jag behöver ha en halvdag som denna lunkande jag iväg. Det var mulet men ganska kvavt o varmt. Ingen vind att tala om så de såg lovande ut. Efter ca 20 min anlände jag i total lysthet. Ingen annan skådades. Skönt de! Väl på udden lutade jag mig mot tallen och kände lugnet komma över mig. De ljud som hördes var lite kluckande i strandkanten, några fåglar som sång försiktigt samt ett majestätiskt korppar som kraxande flög över sjön. Längre ut på sjön såg jag en harr av den grövre kalibern vaka. Trots att jag inte kunde nå den så log jag, bara vetskapen att det finns riktigt grov harr i sjön gjorde mig både glad och lugn. Då finns det ju iaf en teoretisk chans till drömhugget. Tiden gick, men inga vak! Nu tittade solen fram också, de var riktigt skönt där jag satt. Slumrade till ngt. Dags för lite käk o kaffe. Medans jag donade med detta vakade faktiskt en harr inom räckvidd, tyvärr av de mindre slaget. Konstigt hur de kan vara ibland. Igår vakade det rejält runt udden idag inget allt i stort sett. Detta trots att dessa svarta flugor med extremt långa framben (trodde de var steklar först, men slog ner en idag o kollade, svart kropp ett vingpar). Vid ett-snåret gav jag upp, fiskekortet upphörde att gälla med.

På kvällen hann jag med nga timmar fiske i Ljusnan nedanför kraftverket intill campingen. Fick en pigg öring på muddler (ca 25 cm). Hade en känning ytterligare. Stannade till på ett vackert ställe med 2 nackar o en lugn ström emellan för att spana efter vak. Såg en bättre fisk vaka på den nedre nacken. Men den visade sig inget mer. Såg några mindre med som vakade. Drog hem vid 22-snåret (började bli mörkt).

14 aug

Vaknade på natten av att de spöregnade. Nä inte igen tänkte jag. Ett tag trodde jag att regndropparna skulle slå håll på tältduken, så hårt slog se emot. Men jag somnade om iaf efter en stund. Vaknade yrvaken strax efter nio. Ops, så länge ja sov. Utcheckning kl 10 så de var bara kliva upp o packa ihop. Frukost fick ja ta senare. Efter utcheckning tog jag bilen och följde Ljusnan mot Ljusne. Efter bara någon km hittade jag en rastplats intill älven. Här stannade jag och inmundigade min frukost. Vädret var på väg att slå om o bli till de bättre. Molnen började skingra sig och solen kikade fram emellanåt. Dagens fiske hade jag tänkt tillbringa i några tjärnar längs en lite skogsväg på norra stranden om Ljusnedalssjön och Lossen. Strax innan Ljusne vek jag av på vägen, åkte förbi golfbanan. Tänk att man gillar att gå omkring o spöa en lite vit hård plastboll. Tur vi är olika! Hann bara nga km då de tog stopp. Lastbilar och skördare hade förstört vägen, jag vågade inte chansa. Typiskt, under sådana omständigheter skulle man haft en bil med fyrhjulsdrift o hög under. Hmm, måste skaffa mig en sådan. Hur som haver, de va bara att vända om. Åkte ut på vägen mot Hede igen, rundade Lossen och åkte in på samma grusväg fast från södra hållet nu. Så småningom kom jag fram till 2 mindre tjärnar med en mindre bäck emellan. Stannade till och gick ner till den östra tjärnen för att kolla läget.

Nu sken solen från en nästan klarblå himmel och värmen riktigt dallrade. Tjärnen låg helt spegelblank där den glesa högvuxna tallskogen speglade sig. Plötsligt uppenbarade sig ett rejält vak mitt på tjärnen och bara någon minut senare ett till.

Här stannar jag definitivt tänkte jag. Snabbt tillbaka till bilen, fyllde ryggan med allt som behövdes av proviant för en heldag och greppade flugspöna. Väl på plats hittade jag en udde med skapliga kastmöjligheter där jag stationerade mig. Nu blossade flera rejäla vak upp sig på ytan och jag drabbades lite av fiskfrossa. Men jag tänkte, bara lugn lugn nu. Chanserna ökar om jag bara tar de lugnt. Såg att de kläckte en liten ljusbrun nattslända och knöt på en E-12:a storlek 12. Fiske gick o vakade ett stycke ut, trots att jag kände på mig att de va för långt gjorde jag ett försök. En halvtimme senare gav jag frustrerande upp. Jag nådde helt enkelt inte ut tillräckligt långt. Istället återvände jag till ryggan och kokade kaffe. Satt o njöt av värmen och vakande öringar. Precis när jag skulle till att dricka mitt kaffe så vakade en öring inom kastavstånd. Snabbt som ögat ställde jag ner kaffekoppen och smög mig snabbt i position. Spöet hade jag haft lutande mot nga vasstrån med lite lina ute, så de var bara att höga spöet och mata ut 8-10 meter och lägga ut intill vaket. Bedömde både avståndet och riktning rätt, 2 sekunder senare försvann 12:an i en virvel. Mothugget satt och reaktionen blev en vilt hoppande öring. Det var ingen jätte, men nöjd ändå landade jag en knappa halvkilot stor öring. Gjorde en ny upptäckt för mig iaf, när jag rensade fisken. I magen hade den 4-5 flicksländor, förutom nga svarta flugor o nga kläckta nattsländor.

Dagen fortsatt med strålande sol och vakande öring. Gjorde till och från nått kast, men de flesta öringar gick utom räckhåll för mig. Kände att vakintensiteten minskade något och började inse att de kanske inte skulle bli nå mer chans till öring på torris. Men jag kände ändå att jag inte ville ge upp, vädret var ju så fint så jag kunde lika gärna stanna. För eller senare kan en ny möjlighet dyka upp. Mkt riktigt gjorde de också. På nytt, efter att jag bara dåsat i solen och inte stört ytan med kast kom en öring igen inom skapligt avstånd. Samma procedur som förra gången men samma lyckosamma resultat. Men denna gång kände jag genast att det var en öring av grövre kaliber. När jag fått in linan på rullen gick öringen först bara o knyckte lite men den vek av oroväckande nära ett bälte av gäddnate intill mig. Rusningen kom och den hade riktningen mot naten. Jag sträckte ut spöet så mkt jag kunde för att försöka styra ut öring från naten. Den gick in en bit men kunde iaf bromsa framfarten så pass att den inte gick in o trasslade in sig i gräset. Då hade den varit förlorad. Jag ökade pressen något och så småningom kom den ut på öppet vatten igen. Nu kände jag på mig att de kunde gå hela vägen. Märkte att ö började bli lite spak. Men vågade samtidigt inte gå på för hårt. De händer att öring, precis när man tror att man har den i land, gör ett sista desperat flyktförsök o vips är den borta. Nga ytterligare rusningar kom mkt riktigt. Efter dryga 5 minuters kampande kunder jag sticka in ett finger innanför gälen och lyfta upp skönheten.

Oj vilken öring! Guldgul om buken med rubinröda prickar längs sidorna. Vilken skönhet. Välnärd tyngde den skönt i handen. Hade en våg som gick till 6 hg men den gick till botten omg. Skulle gissa strax över kilot någonstans. En drömfisk från det fjällnära skogslandet. Även denna öring hade flera stora flicksländor i magen. Men också 2 st halvsmälta 5 cm långa fiskar, nga svarta flugor samt de små bruna nattsländorna som hasat fram på ytan.

Vilken avslutande dag det blev på denna Härjedalsvecka. Den stora lärdomen är att ta de lugnt o ha tålamod. Är man ute en hel vecka så för eller senare dyker tillfället upp, då gäller det bara att behålla lugnet så är chansen stor till att utgången blir lyckad! Glöm ej flytringen!