oviksmange

Har under sommaren gjort ett flertal stopp vid sjön uppe på tallmon, men allt som oftast har de yttre omständigheterna inte varit med mig. Men denna kväll så var förutsättningarna bättre. Vindstilla, varmt och mulet. Perfekta förutsättningar för chansen till en öring på torrfluga.

Försiktiga vak uppenbarades sig lite längre ut på sjöns blanka vattenyta. Av vaken att dömma verkade det inte va nån kläckning på gång, utan öringen simmande omkring och snappade av insekter som var orörliga eller döda. Mattias och Jenny var med denna kväll.

Vi spred ut oss längs kanten där det är ett gungfly ett stycka från strandvegetationen, vilket underlättar kastandet. Men av tidigare erfarenheter så behövs sällan längre kast längs denna del av sjön. Djupet utanför stranden gör att större fisk gärna går strandnära och plockar av landinsekter som strulat till det och hamnat i vattnet. Plötsligt uppenbarades ett vak ett stycke bort. Eftersom jag var redo så avvaktade ja bara. Hade jag tur så var fisken påväg mot mig, alldeles längs kanten av gungflyet. Mycket riktigt, denna kväll så hade jag marginalerna på min sida. Ytterliggare ett vak uppenbarades sig, nu definitivt inom kastavstånd. Jag la ut ett kast med en djupt liggande mörk superpuppa i vakriktiningen. Nu började en nervös väntan, sekunderna kändes som timmar. Precis när jag trodde chansen var förbi försvann flugan i ett försiktigt vak. Mothugget satt och sköna knyckar fortplantade sig i spöet. Det var ingen jätte, men sättet som öringen togs på värmde ett flugfiskehjärta. Trots sin ringa storlek så var öringen så bedårande vacker där den låg bland vitmossa och rosling. Men det hela var inte över, samma procedur inträffade 5 minuter senare. En något mndre men destå allertare öring blev resultatet.

Det blev längre mellan vaken och rådimman spred sig över vattenytan. Det började skymma. Vi stannade ytterliggare en stund vi sjön, men vid 22.30 tiden var det helt lugnt och vi packade ihop och drog oss tillbaka. Dagen efter kollade jag maginnehållet i öringen som jag tog reda på. Det var sprängfylld av flygmyror, mest mindre och mörka. Fanns också en del skalbaggar. Analysen av vakbeteendet från gårdagens stämde. Nice!

Efter de intensiva besöken i maj/juni har det inte blivit några fler besök förrän nu, så här i slutet av juni. Hade tänkt besöka sjön strax före midsommar, med tanke på potentialen för danica-kläckningar men tyvärr blev det inte. Men nästa år tänker jag försöka tajma det, vet att potentialen finns för fin öring på torrfluga.

Nu gjorde jag två kvällsbesök den 29 och 30 juli. Två dagar irag, men med helt olika ansikten. Första kvällen så va de kvavt och mkt varmt. Sjöytan var blank med sporadiska vak. Vaken va sävliga och lugna vilket indikerar att öringen tog puppor alt döda insekter. Vakintensiteten var inte alls lika stor som under försommaren. Då jagade öringen betydligt mer aktivt. Nu hann jag inte fiska så länge, åskan närmade sig med raketfart och regnet hängde verkligen i luften. Ingen öring blev det heller, nästa gång ska jag prova flytringen.


Den andra kvällen så blåste det nått ofantligt, mulet var det med men uppehåll iaf. Tanken var att prova fiska med stor torrfluga i blåst sent på kvällen. Detta recept har fungerat tidigare på både röding och öring i sjömiljö. Kom ihåg en episod från Ammarnäsfjällen. Pappa och jag hade slagit läger intill en lite större fjällsjö. Vädret var mulet och det blåste lite. Vi fiskade i en liten vik, men strandprofilen och färgen på vattnet skvallrade om att viken var tvärdjup. Efter en liten stund small det på min streaking caddis och efter några skapliga rusnngar kunde jag håva och returnera en fins öring på 6-7 hg. Men pappa ville inte vara sämre. En kort stund senare small det på pappas fluga. Denna fisk var större, och det tog nog en 4-5 min innan pappa hade den intill stranden. Den röda fiskbuken avslöjade att det va en röding som tagit. Allt gick bra och pappa kunde stolt visa upp en otroligt vacker röding på kring 8 hg. Stoltheten riktigt lyste i ansiktet på han, och jag förstår honom. En storröding på torrfluga är inte något man får var dag. Rödingen blev huvudingrediensen till middagen. Men hade pappa fått nog? Hehe nä då. En stund senare returnerade han en öring i samma storleksklass. Lyckan var total. Denna timme med 3 fina öringar/röding va de enda vi fick under denna tur. Receptet var alltså, stor torrfluga hasandes bland vågor i en vik som potentiellt skulle kunna hysa större fisk.

Hur gick det denna kväll i öringssjön då, nja sådär. Ett mindre påslag bara. Bättre lycka nästan gång!

Anknyter till inlägget innan med lite bilder som visar på lågvatten i en av mina åar. Trots lågvattnet så såg jag flera fiskar vaka. Lyckades oxå kroka nga mindre harrar och öringar på torrfluga. Ett mkt spännande fiske då jag såg fisken hela tiden. Under dessa omständigheter krävs det stor försiktighet. Störst chans har man om man närmar sig fisken från nedströms position och lägger ett kast nästan helt uppströms. Taftsspets i dimension av 0.16 mm krävs oftast oxå. Små kläckare brukar vara effektiva.

En anledning till att jag oftast fiskar mest i början på säsongen maj - juni och i slutet dvs under augusti och första halvan av september är att fisket är segt under juli. Detta av flera orsaker. Dels sjunker oftast vattnet undan och når låga sommarnivåer. Detta i kombination med högsommarvärme gör att fisken oftast trycker och är svåra att locka till hugg under juli, speciellt i de mindre vattendragen. I större älvar och sjöar brukar fixet kunna vara bra ändå trots detta. Fiskens grad av selektivitet ökar oxå under säsongen. I början av försommaren är fisken oftast regält på hugget efter en lång period av hunger, alltså inte lika nogräknad. Detta i kombination av en gynnsammare vattentemperatur gör att fisket ofta kan va givande. Likadant är det på slutet av säsongen. Vattentemperaturen sjunker något och blir med gynnsam för fisken. Fisken lämnar svalare områden och blir lättare att komma i kontakt med. Sen brukar öringen bli mer aggressiva när leken närmar sig. Stora streamers brukar funka bra då.
En annan viktig faktor för mitt fiske är enskidheten. Under juli har de flesta semester, vilket gör att många sk hemvändare besöker fiskevattnen i närområdet. Ett störningsmoment för både fisken och för min egen del. När allt lugnar ner sig senare på sommaren, brukar fiskens skygghet släppa något igen.

Har gjort ett flertal besök till mina fiskevatten nu i veckan och även för två veckor sedan innan roadtrippen till härjedalen/norge. Har iofs fått en del harr och öring, men de mesta har varit smått. Vattennivån i de mindra åarna har varit lågt. Däremot har nivån i älven varit förvåndsvärt hög. det var inte förrän härromdagen som det gick att nå groparna vid stenkistan. Tyvärr var vädret lågtrycksbetonat vilket påverkade. Fick en skaplig harr på ca 30 cm iaf. Men som alltid gäller det att vara ute så mkt som möjligt, under olika tider och vädertyper. Förr eller senare stämmer alla parametrar och storharren eller öringen stiger till just din fluga.

Som inbiten flugfiskare är det en ynnest att ha tillgång till flera bra flugfiskevatten inpå knuten. Bara inom en radie av ett par mil finns tillgång till flera rinnande vatten i olika storlekar samt sjöar med harr, öring och röding. Det ger mig ett lugn att veta att inom typ 10-15 minuter kan jag stå utvadad i en å nånstans och lägga en fluga över en vakande öring. Ibland kanske det inte passar att åka iväg en halvdag eller en heldag och kväll, utan endast några timmar. Då kan dessa få timmar vara tillräckligt för att lugna fiskesugen en stund i väntan på en längre tur. För mig är detta ren livskvalitet.

Förra veckan gjorde jag en sådan korttur. Hade möjlighet att komma iväg ett par-tre timmar. Eftersom jag har en låda bak i bilen där grejor jag behöver ligger redo var det bara att klä om och hoppa in i bilen. 10 min senare stod jag utvadad i en av mina åar. Hade ett parti som jag hittils i år inte hunnit med att fiska av. Började i det stora selet i böjen. Kvällen var varm, svetten lackade där jag stod. Myggen surrade ilsket runt öronen. Men när jag är fokuserad på fiske kan jag oftsast skärma av mig från denna plåga. Såg en del mindre vak i utloppströmmen till selet. För att komma i position för ett kast blev jag tvungen att vada över. Men en liten superpuppa fiskade jag av strömmen. Flera harrar i mindre storlek högg vilt och frenetskt. Harren i denna år blir oftast bara 1-3 hg. Men med lättare grejor blir det en underbar upplevelse ändå. Fiskade av ån från selet ner till bron under dessa timmar. Lyckades få ett knippe harrar och nån enstaka öring med. Som en av de stora (Rolf Smedman) inom svensk flugfiskehistoria en gång sa. "Inte så många eller så stora, men fiskarglädje räknar jag inte i kilon".

I måndags (12 juli) upprepades proceduren. Hade några timmar till förfogande på kvällen och pånytt styrde jag kosan mot ån. Denna gång högre upp, där ån blir intressant ur flugfiskesynpunkt, från bron strax nedströms Bergsjön. Började fisket nedströms där strömmen rinner ut i selet som fortsätter ner till dammen. Tidigare år har jag haft ett fin fiske på relativt stor harr här. Precis i strömkanten finns det en djupare grop där harren brukar husera. Vattenståndet i ån har sjunkit undan regält nu samtidigt som temperaturen i vattnet stiger. Så nu gäller det att söka harren där den finner en tryggt djup i strömmen samtidigt som ståndplatsen har tillräcklig syresättning. Hittar man av dessa plaster kan harren stå tätt. Fiskade med en haröra. Mycket riktigt, efter bara några kast sög det i regält, tunga knyckar i spöet förklarade att det faktiskt var en av de lite större harrarna som hade tagit (upp mot 30 cm). Varsamt lossade jag flugan, höll harren i min hand mot stömmen så att gälarna fick gott om syre. Efter en kort stund piggnade den till, simmade ut och ställde sig i bakvattnet till mina stövlar. Graciöst stod den där, parrerade sin position i strömmen med de utspärrade bröstfenorna. Den violettsprakande ryggfenan stod i givakt och lystern från färgerna bländade min ögon. Efter en kort stunds samvaro försvann den nedströms, tillbaka till gropen och tryggheten. Gropen gav mig ytterliggare en harr i samma storlek som innan.
Färden fortsatta uppströms. Då och då hittade jag intressant smågropar, där jag lät flugan dansa över och då och då steg harren och tog. Den ljumma högsommarkväll gav mig ett halvdussin harrar.
Fisket i denna å tillalar mig mycket, här behövs inga 20 meterkast. Det är sällan jag kastar längre än 4-5 meter faktiskt. Med mitt lätta 6 fotspö kommer jag åt överallt samtidigt som känslan när fisket huggit är total. När det är lågvatten som nu, så är det effektivast att fiska uppströms med torrfluga i korta kast. Svettig om ryggen och myggbiten i nacken, men med ett leende på läppen återvända jag hem efter en lyckad kväll vid ån.

Bättre sent än aldrig som det heter i branchen. Skämt och sido så blev årets premiärtur till älven sen (7 juli). Detta mycket beroende på att vattenståndet varit högt i älven hela försommaren. Men denna dag tänkte jag att jag skulle göra ett besök.

Med ryggsäcken på ryggen och spötuben i handen cyklade jag ner till illrå. Där fortsatte jag till fots. Det var skönt, trots värmen, att få gå stigen ner till älven som förr i tiden. De senaste åren har jag genat med bilen från Skallvika. Denna korta promenad får en på nått sätt att slappna av, det blir en mjuk övergång till själva fisket där stor fokusering många gånger krävs. Promenaden gör mig mer fokuserad, sen är det ju en njutning och en otrolig känsla att få gå genom en skog som är vår. Hjortronblommorna hade knutigt sig och nu syntes små kartar.
Väl vid älven satte jag mig en stund vid eldstaden. Små tallplant hade slagit rot i hinken där vi tidigare eldat. Det var nu ett tag sen. Förr gjorde vi alltid en tur hit på midsommaraftonskvällen. Gjorde en eld, grillade korv och om vattenståndet tillät en kast i älven efter harr. Mindes tillbaka och grämdes lite över att traditionen hade blivit bruten. Där jag satt så bestämde jag mig för att det skulle bli ändring på det. Till hösten ska det sågas och byggas här. Träden ska ner och ett vindskydd ska upp.



Efter denna paus fortsatte jag mot stenkistan. Vadade försiktigt över sidofårerna. Blev nu påmind vilken otroligt vacker miljö dessa sidofåror. Här har flottningen inte fått härja fritt utan här ligger stora stenblock huller om buller helt ostört. I jämförelse med huvudfåran är denna del av älven en biologisk miljö av klass. Tyvärr finns det inte nån fisk här, inte har jag fått nån iaf. Stenkistan hindrar den större harren från att nå dessa fåror. En stor arbetsinsats skulle dock krävas för att få bort kistan och låta vattnet fritt få flöda. Tänk om man skulle få vara med om detta, att biologiskt återställa forsen till sitt ursprung. En dröm som jag hoppas blir sann i framtiden. Ska försöka slåss för det iaf.


Väl vid stenkistan insåg jag att fisket efter den grövre harren i groparna längre ut i forsen skulle bli svårt. Vattenståndet var fortfarande för högt. Men jag gjorde ett tappert försök iaf. Fick dock en del mindre harrar (<25 cm) längre in mot kistan. Trots det klena fisket var det skönt att få ha gjort premiären. Bara vattnet sjunker undan lite så ska jag nog lyckas lura upp nån av de större, vänta ni bara.

Det var ett tag sen nu, men denna underbara sommarkväll blev det av. Solen värmde, växtligheten prunkade och insekter svärmade. Sommaren var påväg in i sin finaste kostym. Högsommar har ju i alla tider varit förknippad med abborrfiske. Alla har vi nog minnen från fina abborrfisken från denna tjuva tid på året.
I sakta mak gled jag fram i båten på den blanka vattenspegeln, bakom mig hade jag en svartvit rappala i släptåg. En av mina favoriter, många fina abborrar är det genom åren som glupskt kastat sig över den. Stora repor i ytan berättar att en och annan gädda med har huggit. Kom bl.a ihåg 4 kg gäddan som jag fick ifjol när jag var påväg hem från sjön. I ett soligt och varm väder, ej gäddväder direkt, högg den ute på den fria vattenmassan. Lika överraskande som det va, lika spännande och kul var det att få bekräftat att det inte finns givna regler inom fisket. Man ska alltid prova även fast omständigheterna för den specifika arten man är ute efter inte stämmer perfekt, man vet ju som sagt inte rätt va de är så händer det.
Kvällen var så vacker att det nästan gjorde ont att störa den blanka ytan. Plötsligt utanför ett risvase hände det, en av sjöns större abborrar (ca halvkilot) hade än en gång fattat tycke för betet. Tunga stötar fortplantade sig genom spöet när det ilsket försökte göra sig fri. Men den satt bra och en kort stund senare kunde jag landa en så otroligt vacker skapelse. Kvällen var min där jag satt. Småfisk sprätte i ytan och solen värmde av sina sista strålar för kvällen när jag sakta styrde hem med ytterliggare ett ljuvligt minne att bevara.

En dröm för varje sportfiskare är att få ha ett alldeles eget fiskevatten, ett vatten som ingen annan har tillgång till dit du kan åka med vetskapen om att här får jag vara helt ensam med mina tankar och med mitt fiske. Jag har fått äran att lära känna en äldre man (KA) som just har fått uppleva detta. Han arrenderar några sjöar där han under lång tid planerat ut fisk, matat dessa fiskar och skött om dem som om de vore han egna barnbarn. I en av tjärnarna har han dessutom lyckats etablera en sjöpopulation av harr, vilket får annses som ganska sensationellt.
Nu så blev det ett tillfälle att få besöka dessa sjöar de sista dagarna i juni månad. Våren och försommaren har varit seg i dessa trakter med mycket snö och kyla långt in i juni, men nu var sommaren på G på allvar.
Dagen innan resan till sjöarna så fick jag möjligheten att pröva lyckan i den övre delen av Byskeälven. Denna del av älven där den rinner ut ur källsjön karaktäriseras av små korta forspartier med fina styrk och sel däremellan. Sträckan där jag hade tänkt förlägga fisket var biotopåterställd efter flottningsepoken och skulle enligt uppgift hysa en fin harrpopulation.

Förmiddagens besök gav endast några mindre harrar. Däremot besöket på kvällen gav ett fantastiskt fiske. Vid en nacke ett stycke nedströms fann jag en platt sten mitt på nacken där jag stationerade mig med vakande harrar runt om mig. Starx innan hade en kraftig åskskur dragit över (hittade en tät gran efter en stund som förhindrarde en total blöta), men ny tittade solen fram igen. Fisken var nu som tokiga. Flera fina vak blossade upp på nacken och i en liten sidoström mot andra sidan vakade det frenetiskt. Under en dryg timmes fiske med en torrflugefiskande superpuppa (grön) fick jag mellan 30-40 harrar, där många var mellan 2-5 hg. Helt fantastiskt. Jag kastade och drog fisk så att jag blev helt slut i högra armen. Det var länge sen jag upplevde en sådan huggaktivitet. En av harrarna var regäld välmående rund om magen, fylld med simullidae i tusentalet.

Torr i kläderna igen, trött i höger kastarm och med ett leende lämnade jag älven senare på kvällen. Nu gällde det att ladda om inför morgondagens möte med Hemligjaure.

Värmen dallrade när vi anlände till sjöarna tidigt på förmiddagen. Vattenytan låg blank och stördes då och då av förföriska vak. Det var som att naturen låg i spänd väntan på något, åskovädret var nog inte så långt borta. Men det tänkte vi inte på nu, vaken på sjön gjorde att det fanns annat att tänka på för stunden. Vi började fisket i den större av sjöarna. Här fanns det harr, öring och röding i samma vatten. Vi rodde sakta runt på sjön, med både spinnare och fluga på släptåg. Ibland vakade det i närheten av båten och då gällde det att vara beredd på att snabbt annalysera vakriktning och få flugan i position.

Jag hade ett jätte trevligt fiske efter harr där jag satt i båten, fick halvdussin talet och flera var på dryga halvkilot. Det roliga var att dessa sjöharrar har en annan kroppsprofil än den strömstatinära harren har. Dessa sjöharrar är mer långsmala i kroppsformen. Efter att ha rott runt ett bra tag på sjön så pockade kaffenerven på uppmärksamhet. Vi rodde i land och gjorde eld för kaffekok. Medans elden brann smög jag mig iväg ett stycke, hade nämnligen sett några fina vak innen bland näckrosen i en vik alldeles i närheten. Efter en stunds spanande, vakade fisken inom räckhåll för min nattslända. Snällt steg den i första kastet. Ytterliggare en 5-6 hg harr till handlingarna. Varsamt höll jag harren i vattnet tills dess den fått krafterna åter. Kände kaffedofter från elden och återvände till mitt sällskap.

Vi drack kokkaffe, grillade korv och pratade om fisken och fisket i sjöarna. KA berättade den ena efter den andra helt otroliga fisket som utspelat sig i sjöarna nder åren som gått. Om episoder där borrhålen varit för små för pimpelöringar på över 3 kg. Hur näten blivit söndertrasslade av gigantiska rödingar under avelsfisket på hösten. Bland annat så berättade han att den största öring som fångats i sjörna vägde 6,8 kg. Tänk den på fluga, hemska tanke.
Efter fikat gjorde vi en sväng till på den större sjön. Själv blev jag utan medans R. fick en skaplig öring på knappa kilot. Den tog på en spinnare som han har ett gott öga för. För några år sedan så fick han nämligen sin största öring i sjön på just den spinnaren, öringe vägde smått otroliga 5,2 kg.
Nu började det mörkna mer och mer borta i horosonten. Åskan var i antågande. Vi rodde i land, hämtade de andra årorna till båten i den mindre av sjörna och knatade den korta biten över åsen som skiljer dessa två sjöar åt. KA rodde med bestämda årtag ut mot matningsstället i sjön. Bägge sjöar har små matningsstationer där pellets pytsas ut till fisken med jämna mellanrum. Så fisken har de gott här och många är regält välgödda. När vi kom fram så sa KA att vi kulle kika ner i vattnet medan han slängde en näve med foder i vattnet. Sakta sjönk pelletsen ner i vattnet och som stora vålnader steg rödingen från botten. Jag trodde inte mina ögon, 2 meter under mig simmade ett stim av gigantiska rödingar. Säkert 20-30 stycken, med utspärrade vitkantade bröstfenor såg de ut som hajar som patrullerade kring sitt byte. De största uppskattades vikten till närmare 4 kg. Helt otroligt! KA sa att jag skulle knyta på en stor sjunkade fluga. Letade febrilt bland mina askar och hittade till slut en med ögon. Den va rätt tung så den skulle merd säkerhet sjunka en bit ner i vattnet. Förhoppningsvis tillräckligt för att rödingen skulle fatta tycke. Med darrande händer la jag kasten bara 3 m ut mot stationen. Lät flugan sjunka en kort stund innan jag med små ryck drog flugan genom vattenpelaren. Hann bara göra några få ryck innan det small på av de grövsta. Spöet bugade sig och spötoppen pekade rak ner i vattnet. Med tunga knycka ruskade rödingen på hyvudet i några sekunder innan den blev irriterad och drog iväg. Oj oj så den trog iväg. Men krampaktiga tag om spöet kunde jag inget göra. Det var bara att hålla upp spöet så mycket jag orkade och så fick rödingen gå. Nästan hela fluglinana i ett nafs. Jag pumpde tillbaka fisken mot båten innan det på nytt upprepades, ut mot djupet igen. Så höll vi på ett tag innan den började bli trött. Nu gick den mest i ytan och bulade runt. Några rusningar under och runt båten hann den med oxå. Dessvärre var det inte bara rödingen som började bli trött, kände nämnligen själv hur mjölksyran började sprida sig i underarmen och handleden värkte. Allt gick dock vägen och jag kunde lyfta in en fet röding på ca 2 kg. Lyckan var fullkomlig och jag sken som ett barn på julafton. Vilken röding!

Fisket fortsatte i rasande fart. Medan jag höll på att drilla min röding så hade en annan fattat tycke för R spinnare. Samma visa denna gång oxå, först långa rusningar ut mot djupet följt av cirklar runt båten. Inom loppet av en halvtimme fick vi 5 rödingar, varav inget understigit 1,5 kg. Vilket otroligt fiske!

Åskan drog allt närmare och under rodden över sjön tillbaka satt jag i mina drömmars värld ock längtade tills dess jag på nytt skulle få göra ett besök till Hemligjaure.

De senaste årens fisketurer till Borga med omnejd har bjudigt på snabba kast och som oftast behov av en plan B. Årets först tur var inget undantag. Istället för en mysig tältvistelse vid ett brusande vattendrag blev det en knarrande liten stuga på en camping. Men de funkerade ändå, en liten annorlunda upplevelse bara.

Medans vi satt och drack kaffe efter det att vi stuvat in alla grejor i stugan så komm vi fram till (mamma, pappa och jag) att den stugan vi skulle sova i de närmaste nätterna var exakt den samma som vi hade under en påskvistelse här för dryga 25 år sen. Så det kan gå ibland.
När kaffesuget hade stillats var det dax för att stilla den allra värsta fiskeivern. Efter förra årets fina fiske i en fin ström i närheten bestämde vi oss för att förlägga em fiske där. Väl vid strandet av detta i fjärran brusande kristallklara vattendrag spred sig en känsla av lycka under skjortan på mig. Trots så många besök till denna den vackraste av all fjällbyar, så blir jag lika lycklig och tacksam att få chansen att vistat här varje gång det sker. Vädret hade faktiskt bättrat på sig. När vi anlände (en anledning tillvarför det fick bli stuga denna gång) regnade det av till och från där kvicksilveret endast orkade upp till +8. Men nu hade skurarna avlagit, solen tittade fram och fingrarna börjde få liv igen.

Eftersom det inte var nån vakaktivitet i strömmen började jag fisket med en förtyngd haröra. Det svek mig inte förra gången och det skulle visa sig att den inte skulle göra det denna gång heller. Ganska omgående kände jag ett regält hugg ute i kanten till djupfåran mot den andra stranden. Tyvärr lossnade nymfen efter några sekunder, men det räckte för att adrenalinet skull pumpa till och få hjärtat att öka sin pulsfrekvens. Nötte på en stund till och fiskade av noga på ett klassiskat våtflugemaner. När jag tillslut närmade mig det heta nackområdet i strömmen, kom det där sköna stötet i spöet som förkunnande att ytterliggare en öring hade fattat tycke för nymfen. Omgående rusade den nedströms korta stycken, men ryggraden i spöet tömde kanska snabbt på öringens krafter. Sakta gled en sån otroligt vacker öring in mot grästyvorna i strandkanten. Jag höll på att tappa andan. Mamma, som stod i närheten och ahde besködat drillen, sa "ta reda på den där så vi kan äta färsk fisk till middag", men jag kunde inte. Det tog verligen emot att enda livet på denna skönhet, så varligt tog jag ut nymfen, höll öringen försiktigt där i vattnet så den fick hämta krafterna åter. När den kände sig redo så gled den sakta tillbaka ut i strömmen. Kvar satt jag, lycklig med ett stort leende på läpparna.

Efter denna fina start på turen återvände vi till stugan för att fixa lite käk. Jag stod för menyn och eftersom det var den 21:a idag så ville jag fira lite extra. Marinerad fläskfile, potatisgratäng och grönsaker satt som en prick över i:et. Med paltkoman allt närmare bestämde vi för att dra iväg på ett kvällsfiske genast. Planen var att forts längs ån nedströms sjön och vägen. Pappa och jag fiskade oss sakta nedströms. Vid en kraftig böj alldeles intill vägen hade jag en regäl öring på några få sekunder innna den lossnade. Grämde mig över detta, för den kändes verkligen fin. Såg en skymt av stjärtfenan och den skvallrade om en grov öring. Ett problem här var att den kraftig strandnära ström som låg ivägen för djupgropen längre ut, gjorde att flugan endast fick några få sekunders fri drift innan strömmen tog tag i linan. Mothugget blev därför inte perfekt vilket kan förklara den förlorade fisken. Men jag kände mig nöjd ändå att ha läst av vattnet rätt och presenterat flugan (montana stl 10) på ett sånt sätt att den större erfarne öringen högg. Vid 01-tiden frös vi så om fingrarna att vi gav upp och återvände till stugan. Trots kylan (0 gradigt) så värmde den ljusa fjällnatten själen och gjorde vandringen tillbaka till bilen otroligt minnesvärd.


Dagen efter fortsatte det fina vädret, men nu med en bitande nordvästan. PÅ eftermiddagen kändes okej i solen , men kvällen blev åter kall. Fisket gick trögt, trots att vi provade olika ställen där vi tidigare haft fina fisken (tältplatsen vid bron, åkorsningen och strömmarn vid lillön). Insektsaktiviteten var istort sett noll och vaken få. Men trots det magra resultatet fiskmässigt fick vi som alltid full valuta av besöket hit. Det sista vi gjorde här var att åka omkring och titta på alla otroliga stugor som folk satt upp. Tomter till salu finns och drömmen om en stuga här väcktes på nytt. Men de få vänta, nu ser jag bara fram emot nästa besök hit som inte lär dröja allt för länge.

Efter ett tags regnande var jag regält fiskesugen. Långvattsån låg nära till hands, så den fick äran av ett besök av mig denna em och förkväll. Fukten låg lät när jag anlände till ån. Tunga regndroppar föll från grangrenarna när vinden där vinden fick lite spelrum. Vattennivån var nu perfekt. Men dåligt med nån insektaktivitet. Gick mest och spanade efter vak i selet efter först forsen nedströms sågen. Men verkade dött så jag smög mig vidare till den lilla strömmen strax nedströms. Hade en haröra på taften, storlek 10. Smög mig i läge, eftersom ån här endast är 3-4 m bred gäller det att hålla så låg profil som möjligt. Försiktikt la ja nymfen mot gräskanten på andra sidan. Djupet i den lilla strömmen skvallrade om att det kunde stå fin öring här. Pang sa de, direkt i första kasten small de på en öring. Stark och inte alls intresserad över att komma över mot min sidan gjorde att jag fick böka en stund. men tillslut tröt krafterna och jag kunde försiktigt lossa nymfen ur käken på en så otroligt vacker vild skogsöring. Jag beskådade skönheten en stund i vattnet medan den fick krafterna åter.


Provade lite i sista lilla strömmen med innan det långa lugnpartiet men ingen känning. Påväg hem provade jag nga kast i forsen precis nedströms dammen. Efter ett tag kom det fram en äldre man. Det visade sig vara K. Edin. Ordförande i FVO. Vi språkade en lång stund och han berätta mkt intressanta saker om öringspopulationen i ån. Bla berättade han att hans bror förra veckan (ca 10 juni), tog en öring på 1,7 kg precis där jag stod. Den hade huggit på spinnare på nacken mot andra sidan. Tydligen går det ner storöring från sjön på hösten för att leka. Dessa blir kvar över vintern för att sen simma upp igen till sjön under sommaren för att käka sig feta. Om man tajmar fisket precis då vattnet har börjat sjunka tillbaka något så de blir fiskbart så kan man komma i kontakt med dessa stora öringar innan de lämnar ån. Jag fick gåshud när jag hörde detta. Han berättade oxå att längre ned efter ån finns det fin öring i varja större grop, upp mot kilot. Vi fortsatte att prata och han nämde oxå två tjärnar (kaskattjärnen, åker mot fäboden uppe på berget, viker av efter nga km mot Tre-sjön och Lidtjärna som ligger uppe på tallmon bakom Kallmyra). I bägge dessa sätter de in småöring som få gå på tillväxt. Tydligen växer de rätt så bra o de går att få fin öring i dessa tjärnar. Nåväl drömmen om en riktig storöring väcktes och nästa år ska ja va beredd med spöet när tillfället ges med den större vandrande öringen.

Inte långt hemifrån finns det en å där chansen att fånga tre olika arter av laxfiskar är möjlig. Nu är just tre arter i samma vatten inte så märkvärdigt, det är just vilka arter det handlar om som gör de så speciellt. Just denna dag hände det mig att på exakt samma fläck fånga dessa tre arterna. Arterna jag pratar om är harr, öring, 2 arter som naturligt finns i vårt avlånga land. Den tredje arten är bäckröding, en art som introucerats till Sverige för över 100 år sen. Normalt finner man bäckrödingen i småbäckar, som är ganska ointressanta som fiskevatten för sportfiskare. Men i juste denna år så mynner en bäck ut, en bäck där bäckröding introducerades under 50-talet. Detta har gjort att bäckrödingen har spidits sig ut i ån, på både gott och ont. Bäckrödingen har visat sig vara en stark konkurrent till vår öring och konkurrerat ut öringen från många mindre bäckar. Säga vad man vill, men en vackrare fisk får man leta efter (se bild nedanför).
Händelsen utspelades intill en stenkista som jag många ggr tidigare besökt med gott resultat. Ån gör en sväng och längs hela yttersidan finns det en stenkista. I dess övre del just innan böjen finns det en djupare grop där de brukar stå öring av den lite grövre kalibern. I dess motsatta ända, innan stridare forsar tar vid, finns det ytterliggare en djupgrop med en fin nacke. På insidan om böjen och stenkistan har ån grävt ut en liten sidofåra som rinner ihop med huvudfåran precis vid denna nedre grop. Det var just här händelsen ovaför utspelades häromdagen (16:e juni).

Anlände vid 12-snåret. Solen sken och de va en god insektaktivitet. Min uppmärksamhet riktades omgående till just sidofåran där de vakade lite. Men de skulle visa sig inte bara vara småfisk, utan öven lite grövre fisk. Dessa sidokanaler brukar annars vara en viktig barnkammare för öring tex. Uppströms stocken som syns på bilden fick jag flera skapliga öringar. Längs mot stranden fanns det en djupgrop (bild nedan, ovan trästammen). Där small bäckrödingen på. Ingen jätte men med lätta grejer bli känslan total ändå. Fiskade med superpuppa.


Harr fick jag i huvudfåran, i djupgropen där stenkistan slutar.
Efter denna trippel gjorde jag en besök till gropen i övre änden av stenkistan. Vadade ut och stälde mig i position. Såg flera vak i skummen vid gropens början. Såg ryggen på flera fiskar. Förstod att de inte var kläckta insekter som öringen tog. Bytte till en nymf och efter en stund steg den store. Omgående rusade öringen nedströms i forsen och jag hade fullt upp att bromsa flykten. Dn gick upp i ytan flera tillfällen och jag såg att det var en skaplig en. Lika plötslig som den högg lika plötsligt var de över. Flugan satt uppenbarligen inte perfekt utan öringen skakade sig fri. Kände en viss besvikelse över att jag inte fick hålla den innan jag skulle släppa tillbaka den. Samtidigt var jag nöjd och belåten, dels över att jag redan haft ett intressant fiske nedströms. Men oxå att jag hade tolkat situationen rätt och lyckats överlista den större öringen i gropen. Jag hade följt det ekologiska flugfiskets grundtes, att identifiera bytet för fisken och sen att presentera det så naturligt som möjligt för att locka till hugg.

Efter en lång väntan vad de så äntligen dax, dax för premiärfisket i min å. Den snörika o kall vintern har gjort att vattenståndet i ån varit högt länge, men nu så här i mitten på juni (15:e) var det perfekt för flugfiske. Dagen hade jag planerat som följande, börja vid utloppet ur sjön och fiska mig nedströms till nipströmmen. Vädret var underbart, strålande sol och ca 16-17 grader. Aktiviteten på insekterna var god, dagsländor kläckte (Heptageniidae bla). Såg oxå en del mndre nattsländor svärma samt nån enstaka bäckslända. Började vid den lilla harrstrykan ett stycke nedanför bron.

Av tidigare erfarenheter vet jag att det mot den andra sidan finns några djupare gropar där den lite större harren brukar husera. Eftersom det va få vak men ändå kläckte en hel del börjagde jag fiskarfänget med en haröra variant (dagslända) i storlek 14. Fiskade av andra sidan systematiskt, snett uppströms så att nymfen fick lite tid tt sjunka ned till rätt djup utan att dragga. Lika plötsligt och oförväntat som förväntat såg högg det. Det lilla nyinköpta "myggspöet" böjdes i en härlig båge och ute i strömmen rumstrerade en av strömmens större harrar runt. Inga större rusningar utan mest småbökande på kort lina som karaktäriserar en större harr. Nån minut senare kunde jag varsamt lossa flugan ur munnen på en underbart grann harr. De violoetta färgerna från ryggfenan blänkte i vattenytan där harren låg i strandgräset.

Medans jag höll harren i mina händer i vattenytan kände jag en stor tacksamhet och glädje över att få uppleva detta, att inom några mil från huset i Movattnet kunna fiska efter skönheter som denna. Detta kallar jag livskvalite! Jag fortsatte mitt fiske och lyckades kroka flera fina harra till. Alla stod mot den andra sidan i gropar i huvudströmmen. Några var riktigt fina för att vara denna å.
Jag fortsatte nedströms, förbi den av länsstyrelsen rivna flodningsdammen. Nu ligger bara massa stora block huller om buller ute i strömmen tillsammans med några kraftiga stålbalkar. Fiskade av de gropar jag kunde nå. Ån forsade nu på ganska bra där den slingrade sig gjupare ned i ravinen.


Bytte nu strategi. I dessa mer starkt strömmande partiet förväntade jag mig att komma i kontakt med öring. Så istället för att fiska med nymf satte jag på en stor buskig fluga med vita gummiben. Bytet vidade sig vara lyckad för längst ner i böjen (bilden övan) bakom en stek small de på rätt skapligt. Fick brottas en stund med en ilsken och otroligt vackert teckand öring. Jippie! Fiskade en stund till ned mot nipan, men kände mig ofokuserad. Jag hade ju redan haft en underbar dag vid mina drömmars å.

Ett av de trevligaste man kan göra som flugfiskare är att upptäcka nya vatten. Nya platser som gömmer spännande överaskningar, som bara väntar på att bli upptäckta av den nyfikne. Just detta hände mig nu i slutet av maj. Eftersom jag flyttat upp till Movattnet så har jag allt efter att våren och försommaren fortskridit längtat ut för att upptäcka lite nya fiskevatten. I mitt arbete som fiskbiolog på Slu har jag genomfört mycket fältarbete här i trakterna. Att just detta vatten skulle kunna innehålla fin öring hade jag misstänkt under en lång tid, men inte haft möjligheten att besöka sjön. Den lilla sjön ligger uppe på Västergissjömon, ett högt och obebott område mellan Långviksmon och Gideå. Fin tallmoterräng omfamnar många av dessa vatten.
Just denna kväll va lugn, men rätt kylig. Precis i gränsen mellan vårmånaden maj och försommarens månad juni. Rödvingetrastar, bofinkar och lövsångar sjöng i kör och långt bort hördes göken. Det kändes att sommaren var i antågande. Ute på den blanka vattenytan vakade öring sporadiskt, vaken var lugna vilket tyder på att fisken gick mest och slörpade i sig insekter som stilla låg på ytan. Vad de åt skulle jag senare under kvällen bli glatt överraskad över, en ny upptäckt och nya erfarenheter skulle berika min flugfiskarsjäl.
Inne i en vik så jag plötsligt en något större vakaktivitet. Men spöet inhopmonterat vandrade jag i sakta mak dit genom skogen. Försiktigt stannade jag till i skogsbrynet och spanade ut över viken. Ytan låg helt blank så de va inga prolem att se vad som skedde på ytan. Plötsligt vakade en fisk precis intill strandkanten. Någon minut senare blossade ett nytt vak ut 5 meter längre hitåt, fortfarande alldeles intill stranden. Jag gjorde mig redo för att försöka lägga flugan (TKK stl 16) i fisken födoväg. Problemet var att starndkanten utgjordes av gungfly vilket skapar vibrationer i ytan vid minsta oförsiktighet. Men försiktiga steg smög jag mig i kastposition. Flera meter av linan skulle hamna på myren med endast tafsen och flugan i vattnet. Ett vak till, nu va fisken bara 3-4 meter från min fluga. Spänning ökade och min puls började plötsligt öka. Årets först fiske är alltid lite extra nervöst, eftersom vintern har gjort tajmingen i aggerandet lite ringrostigt. Plötsligt försvann flugan i en lugn virvel. Fisken hade noterat min fluga och fattat tycke för den. Som tur satt tajmingen i ryggmärgen och mothuggen kom precis i rätt ögonblick. Med små korta ettriga rusningar försökte fisken göra sig fri från flugan. Men allt gick bra och jag kunde landa en fin öring i stekstorlek (3-4 hg) Lyckan va gjord. Lycklig satte jag mig ner en stund i riset och njöt av tillvaron. Mitt i njutandet vakade en ny öring lite längre bort, inne i viken. Samma procedur upprepades och åny en ny öring låg i riset. Jag kände mig nöjd och belåten. Trots att fler öringar vakade, en del rätt skapliga fortsatte jag inte fisket. Jag hade fått två stycken som skulle räcka till en underbar middag, de fick räcka. Man ska bara skrapa lite på räntan och inte ta av kapitalet, då stör man som flugfiskare inte balansen i ekosystemet och öring populationen. Jag har funnit en ny flugfiskepärla efter öring, en pärla som jag snart kommer att återse.
Jo just ja, jag rensade ju fisken o kollade i magen vad öringen hade ätit. Gissa! Jo, stora mängder av bladlöss. Stora mängder bladlöss hade helt enkelt blåsigt ner från björken runt sjön och nu simmade öringe runt i lugn o ro och bara sörplade i sig av godiset. Skoj, de har ja alldrig varit med om tidigare i mitt långa flufiskeliv.

Besökte min rödingtjärn i början på maj (6:e). Snön hade börjat försvinna i trakterna, men här nere vid tjärnen var vintern ännu ej riktigt besegrad. Isen låg fortfarande och snön va djup i skuggpartierna.

Den 19:e maj gjorde jag ett nytt besök. Ryssvärmen hade kommit till grannskapet och en kort vår höll på att övergå till tidig sommar. Flugspöet va med utifall att rödingen skulle vara födoaktiva. Satt i flera timmar vid tjärnen och spanade. Ingen aktivitet alls. Däremot såg jag flera helt nykläckta yngel. Hos vissa skymtade fortfarande delar av gulesäcken, vilket tyder på att de inte var mga dagar sen de kläcktes. Den mindre rödingen var födoaktiv inne längs strandkanten. Fick iaf mitt första möte med rödingen. Efter noga spaning på lekplatsen fick jag tillslut syn på en röding drykandes mot botten. Den simmade runt en fläck, precis som om den skyddade platsen. Provade både med lite knottimitation och sjunkande nymf på rödingen, men den visade inget som helst intresse för flugorna. Men dagen kändes ändå lyckad, första mötet va nu avklarat. Nästa gång kanske vi ses på närmare håll.

Klockan är 7 en tidig söndagsmorgon och jag blickar över åkern ned mot ån i Movattnet. Solen skiner genom tunna höga moln och de blåser en kall nordvästan, kvicksilvret visar på + 10. Grönskan har formligen exploderat den sista veckan. Förklaringen är "ryssvärmen" som intog den norra änden av vårt avlånga land. Dagen efter min födelsedag kom den. En tryckande värme, ca + 20-25, som gjorde att de kändes som att vi befann oss mitt i högsommaren. Men ändå inte riktigt eftersom knopparna på trädena ej ännu hade spruckigt. Värmen höll i sig till i torsdags (20:e), med en temperatur på 26-27 grader. Nu har de återgått till mer normala temperaturer på dryga +15, vilket jag tycker känns skönt.
Lite bilder från Movattnet tidigare under våren:
Dessa är från den 21:a april


Ett rådjur vid häggen kvällen den 26:e april.

Isen påväga att släppa viken den 6:e maj. Nga dagar senare hade isen gått....

Snön är borta och lövsprickningen har börjat, 17:e maj.


Första riktiga fisketuren på sjön. Kvällen var ljummen. Sittandes bara i t-shirt tuffade jag i sakta mat runt Långviken släpandes en rappala. Abborrna högg vilt till och från, landade nga riktigt fina matfiskar i 2-4 hg klassen.

I januarimånad fick jag möjligheten att kontrollera årets vinterkalkning i Öviks kommun. Över 2000 ton kalk spreds med helikopter över mga av våra sjöar i kommunen. De flesta av dessa sjöar tillhör ngt fiskevårdsområde, som då oxå utför själva kontrollen av insatsen. Men vissa sjöar tillhör inte nått eller så var de så att FVO inte kunde/ville utföra kontrollen, i dessa fall rykte vi på kommuen ut som kontrollant. Förarbetet av kalkningsinsatsen börjar redan tidigt på hösten då kalket transporteras först med tåg till Mellansel oche sen via last bil ut till olika strategiska platser där både kalkbil och helikopter smidigt kommer åt.
Uppgiften som kontrollant innebör att dels räkna antalet kalksäckar på plats, så att mängden kalk stämmer överrens. Och dels kontrollera att kalkningen utförs på rätt plats och på korrekt sätt. Detta görs mga ggr med bil, men ibland för man som kontrollant åka med en sväng med helikopterna för att inspektera från luften. Detta fick jag bla göra en kall (minus 20-25) januaridag i de inre av Öviks ödemark. En fantastisk upplevelse blev de, bildern talar sitt tydliga språk!
Själva kalkningen på plats går till som följer: en person styr en kran på den specialbyggda lastbilen, som fyller på en tank med kalk. En annan person styr en sug som överför kalket från tanken till behållarna som helikopterna sen kommer och hämtar. Allt går mkt snabbt, funkar de som de ska så kan de kalka 100-150 ton på en dag.

Det gångna året avslutades och det nya året påbörjades i Messlingen, ca 3 mil utanför Funäsdalen. Jenny hade via sitt jobb fått hyra en fin stuga här. Mattias, jenny och två kompisar till dem (Henke o Carolina) hade redan anlänt då vi (jag, kamilla o Maria) anlände på ons em i ett kyligt Härjedalen (lägst -27 längs vägen).


Nyårsaftonen åkte kamilla o jag Funäsberget runt, en runttur på 22 km i fin lättåkt terräng i barrskog. Vädret var perfekt, -7 o molnigt. Henke o Carro stod för nyårsmaten. Blev en lyckad kväll med god mat och trevligt umgänge.
Söndagen åkte vi på de lokala spåren i Messlingen. Spårsystemet var helt okej, med flera slingar på 3-8,5 km. Mattias o jag åkte ett lånhdistans pass. Var en underbar dag, halvklart o ca -16-17. Kamilla gjorde de bra med, men hennes ljumskar började kännas vid.
Lördagen blev kallast, vi hade -28 på morgonen. Kamilla bestämde sig för att stanna hemma o vila kroppen. Vi syskon o jenny tänkte åka längs Mittåkläpprundan med utgångspunkt från Bruksvallarna. Dagen var helt bedårande, helt klart o kallt som sagt var. När vi åkte över mot Mittådalen såg vi bla Helagsmassivet. Vackert! Spåren från Bruksvallarna var enastående. Uppför gick de i ca 5 km, fin åkning. Väl uppe i fjällbjörkskogen kunde vi blicka norrut mot Sylarna och nordost mot Mittåkläppen. Termometern på ett vindskydd visade på -20. Kallt med bedårande vackert. Vi tog en ståfika innan vi åkte samma väg tillbaka.
Den sista dagen hann vi med en dryga timmes skidåkning i Messlingen. Det snöade vackert o va -7. Tystaden var påtaglig i skogen. Vi delade upp oss o åkte de vi kändes för. Själv tog jag ett tufft intervallpass på 3 km slingan.
En rel kort med underbar vistelse i Funäsfjällen var över. Med vemod lämnade vi Messlingen, men som skidnörd kommer jag definitivt tillbaka.

Under bilfärden denna sena fredagskväll smattrad regnet mot bilrutan. Jag va lite trött och seg efter en lång arbetsvecka, men längtan upp till mina drömmars strömmar kunde inte hålla mig borta. Detta va nu den sista chansen, för om en vecka drygt så får vi flugfiskare snällt bara se på medans anlagen förs vidare ute i strömmen. Sent på kvällen kom ja så äntligen fram. Regnet hade nu äntligen upphört. D blev inte så mkt mer än att slå läger, krypa ner i sovsäcken och somna in till bruset från strömmen.
Efter en lång natts skön sömn kröp jag ut ur tältet till en underbar höstdag. Björkarna lyste gulbruna och den svala luften smekte kinderna. Efter en stadig frukost tog jag bilen till lanthandeln i byn. Där vimlade de av folk, men inte av fiskare utan av jägare. Rip och älgjkten var ju i full gång. Så strömmarna skulle bli mina hela helgen.
Kände en enorm glädje när jag åter fick se mina längtans strömmar. Satte mig ner vid stranden och bara njöt.


Allt regnande under sensommaren hade gjort att vattenståndet var ett par dm för högt. Knöt därför på en förtyngt haröra stl 10 på tafsen. Såg inga vak så jag började med försiktiga korta kast och fiskade av de strandnära området. Fick nga mindre öringar så de var ju glädjande att de verkade vara på allerten. När jag närmade mig en strykan längre ner iströmmen där vattenhastigheten inte var så hög och djupet nga större hände det otroliga. En stung stöt kändes o jag gjort replextionsmässigt mothugg. Tunga gungiga pulser avslöjade att en större fisk hade tagit nymfen. Fisken gjorde inga längre rusningar, utan mest bara en jämn tyngd med kortare sidoattacker ut mot den snabbare strömmen. Efter nga minuter kunder jag försiktigt föra en av de vackraste öringar jag någonsin skådat. Jag var i chocktillstånd. Satte mig o bara stirrade ut över strömmen. Kände mig lyckligt lottad över att ha fått uppleva detta pånytt. Nä jag väl hade samlat mig en stund vadade jag ut på samma ställe o gjord om istort sett ett liknande kast. Pang så satt öring nr två på. Denna var ngt mer livade o rusade genast nedströms 10-15 m innan jag fick stopp på den. Om den första var vackert så var denna inte långt därifrån, endast nga mindre. Vilken fiskelycka, inom 10 min hade jag fått en kilosöring och ytterliggare en på knappt 8 hg. Helt otroligt! Häde verkligen detta mig. Jag köp mig i armen och jovisst var detta verklighet.

Va de slut med detta. Nej då inte allt. Längre ner i strykan mot nacken sög de till igen och samma procedur som jag 2 ggr strax innan fick uppleva utspelade sig igen. Med en råstyrka utav dess like bar de iväg ut i strömmen. Men inga hopp dock som tur va. Jag vadade in på lugnare vatten under drillen för att varsamt kunna återbörda öringen till dess rätta element. Skattade vikten till mellan 8-10 hg. Satte mig ner i gräser för att samla tankana lite. De tog en stund innan verkligheten kom ikapp mig, 3 öringar kring eller strax under kilot. Va detta verkligen sant?! Men sanningen va ju att de va ju de, jag kände glädjerysningarna spridas genom kroppen. Kände mig så lycklig och tacksam att få ha fått uppleva detta, septemberguld i fjällen.
Jag fortsatte mig nedströms en bit, fiskade av flera fina strykor men utan resultat. Men va gjorde de, tror om jag ska va ärlig att jag bara gick dagdrömde och kastade på rutin så jag återvände till tältet för att fixa lite mat.
Under den sena eftermiddagen ock kvällen gjorde jag ett återbesök till ån fast lite längre nedströms. Kvälln var bedårande vacker, men ganska sval. Endast nga mindre öringar blev resultatet. Lycklig och mkt nöjd somnade jag med ett leende på läpparna denna septembernatt i tältet.
Söndagen tillbringade jag längs D. ån, ett större biflöde till S.ån. I mga år har mina tankar vandrat iväg längs ån, men varje gång har andra intressanta fiskeplatser prioriterats. Men idag skulle de ske, planen var att vandra så ca 3-4 km uppströma förbi den nedre delen som karaktäriseras av starka strömmar och mindre fall. Inte så intressant ur ett fiskeperspektiv. Vandringen blev mkt nöjsam, passerade o fiskade i flera mkt intressant strömmar och stryk. Dessvärre med magert resultat. Fick endast 2 mindre öringar, men åns potential tvivlar jag inte en sekund att det finns betydligt finare storlekar hör uppe. Men nu har jag varit här uppe o rekat. Nu vet jag vart jag ska pröva nästa gång jag besöker denna underbart vackra å. 



Innan avresan hem tillbaka till Övik fixade jag lite mat på gasköket vid bron över utloppet till regl magasinet längst nedströms. Vattenytan låg blank och långt bort i väster speglades fjällen i ytan. Lugna vakringar suddades sakta ut medans jag åt min mat. Kände vemod över att måsta lämna min ögonsten i den svenska fjällvärlden, men plikten kallar. Men så fort tillfälle ges så återkommer jag, till mina drömmars vatten.

Spenderade en underbart vacker dag intill en undangömd rödingtjärn långt in i den Ångermanländska vildmarken. Har varit här flera ggr tidigare, sällan fiskat så mkt egentligen. Utan mest bara suttit o njutigt av lugnet, den spegelblanka ytan och de små rödingrnas frenetiska ätande längs strandlinjen. Denna dag var inget undantag. Precis när jag satte mig till räta i mossan mitt bland tallarna så kom en ormvråk sakta seglande över tjärnen. Den vek av och försvann bort mot branten. Lugnet infan sig, hörde nån enstaka talltita och talgoxe som flög omkring i sina meståg på jakt efter mat. Tjärnen ligger i en gryta, vilket gör dels att mkt grundvatten strömmar ut i tjärnen och ger dess vatten en speciell karaktär och färg. Utöver detta så får sällan vinden fäste här nere, oftast så ligger ytan helt blank.
Jag satt i flera timmar och bara njöt, spanade likt en falk över ytan efter vak av den större rödingen. Jag vet att de finns här i tjärnens djup. En höst för flera år sen stod jag vid stranden och mha polaroidglasögon kunde jag utan problem se 10-15 stora rödingar fullt upptagna med leken. En otrolig upplevelse som har etsats sig på näthinnan och i minnet. Men som mga ggr när de gäller rödingfiske så är de mkt väntande på de rätta tillfället. Men har man tur så kommer belöningen iform av en rödbukad skönhet.


Där den ljusa fläcken syns har rödingen sin lekplats.


Efter flera timmar väntande, så ryckte de trots allt lite i kastarmen, så innan jag åkte hem stannade jag till i en utloppsström från en sjö där de brukar stå en del harr. Den gjorde mig inte besviken, efter nga kast så steg en fin harr til nymfen. Den fick givetvis gå tillbaka. Harr ska ätas färsk. Nöjd och lycklig styrde jag sen kosan hem mot stan.

Var tillsammans med biologkolleger på en konferens om bevarandet av flodpärlmusslan i Sundsvall, arrangerad av WWF. Under tisdagen så hade vi en heldag med intressanta föredrag. På onsdagen så var de en fältdag då vi besökte 2 vattendrag i närheten av Sundsvall med fina bestånd av musslan. Länsstyrelsens arbetslag arrangerade en toppen dag, med fina och intressanta fältföredrag, god mat, perfekt väder och väl fungerande logistik. Jag fick under nga dagar snabbt och effektivt lära mig mer om musslan som jag ssm förhoppningsvis kommer att arbeta med.

De små svarta fläckarna som man ser på botten är vuxna flodpärlmusslor.

För att flodpärlmusslan ska kunna fullborda sin livscykel och reproducera sig är den beroende av att de finns bra med öring i vattendraget. Honmusslan sprutar ut miljontals små larver, där en bråkdel klarar av att fästa sig på öringens gäle. Där inkapslas den och parasiterar en tid tills den vuxit till en liten mussla. Då släpper den taget oh faller ner på botten och etablerar sig.

Fotograferande av musslor under vattenytan.

Fick oss en föreläsning om vilka åtgärder lst har vitagit för att förbättra stusen på Navarån till förmån för musslan. Sen fick vi oxå vara med på en invigningen av Navaråns naturreservat mha föredetta chefen för WWF. Mkt högtidligt.